nytt band / bra Lördag
Vi har startat ett nytt band!
För några timmar sen.
Det kändes rätt från första början...
Vi var tre pojkar som samlades i en trång lokal med en kass kaffebryggare. Vi kände på varann. Nickade i samförstånd. Sen kom vi fram till att världen kommer nog att må liiite bättre om vi skapar musik tillsammans. Så då gjorde vi det.
Det kändes j'vligt bra att starta ett band där alla redan kan spela olika instrument (och samtidigt har nånslags musikalisk närvaro). Det är som att ha Facit till matteprovet. Man behöver bara göra - inte tänka.
Man behöver tillexempel nte säga: " Joooomen...aah...alltså, först gör du ett G# sen kör du ett Dsus och sen ett E# "....
Ingen sån teoretisk tråkig skit. Alla visste vad dom skulle göra.
Vi gjorde sex låtar på 2-3 timmar.
Ja. Fan, det är en bra Lördag.
ett karriär-move
Jag har plastikopererat mig förresten, kanske jag inte sagt.
Vill man bli nåt idag ska man ju plastikoperera sig och blogga.
Så mycket meningslösa inlägg som möjligt. Alltså, inte bara i bloggen utan i själva ansiktet också.
Mitt nästa val i karriären är att adoptera ett barn från Afrika. Barnet ska heta Twillight eller Kiwi.
Jag lär ju va en bra förebild nu när jag blivit så otroligt snygg.
men man ska ju inte...
Är grinig. Vill nästan röka.
...Men man ska ju inte röka.
Även om det kan kännas bra att dra i sig lite gift emellanåt. Man ska ju äta rätt och jogga, tänka Feng Shui, skicka in pengar hit och dit och inte gå före i kön och vara glad och tacksam för att man inte behöver svälta, och att man har tak över huvudet och bla bla bla. När man lever i ett samhälle som gör sitt yttersta för att skryta med sin fläckfria perfektionism, är det inte konstigt att det köps mycket nikotin.
Västerbottensförfattaren P.O Enqvist började röka när han var 50. Varför? Han tänkte att nu var han så pass gammal att han inte skulle hinna dö av lungcancer. Sen upptäckte han att rökning inte bara orsakar lungcancer utan en massa annat också.
Och folk vill ja ska läsa hans böcker...
Gratisbiljett till gratismusik!
Gillar du musik? - Jo, klart du gör.
Gillar du akustisk musik, lite sådär avskalat? - Ja, va bra..
Gillar du när en låt har två sångare som sjunger varsin vers, till lite halvklumpigt gitarrkomp?
Ja?
Va bra!!
Då ska du bege dig till en populär sida på Myspace där allas vår Nils (nilsfromasker.blogg.se) nyligen lagt upp en av sina nya låtar. Låten heter " It's Been A Long Time " och framförs av Nils, Jag och Lillebror.
Nils sjunger första vers, jag andra, sen briljerar Lillebror med ett slarvigt Tuborg-influerat gitarrsolo.
Här är länken, håll till godo och dansa mycket:
www.myspace.com/maybeperskij
engångsljus
Fan, glömde bort att det börjar mörkna om kvällarna nu. Och inga lampor (förutom den på toa och den i hallen) fungerar i denna ynkliga lilla vrå. Så jag får ställa ut en massa engångsljus överallt så jag ser nånting. Varför envisas dom - IKEA till exempel - att kalla det för engångsljus? Man kan ju använda dom fler än en gång, det handlar bara om att va lite sparsam.
Dom vet ju ingenting, dom där IKEA...
ett inlägg om dålig syn
Jag sitter och tänker på när jag blir äldre, får dålig syn, och måste ha glasögon.
Som far och/eller mor när man ska visa dom någon bra artikel eller nåt, och dom stannar
mitt ivriga tillstånd genom att säga:" Nämen vänta, fan, ja måst ha glasögonen. Var ä mina glasögon?"
Det är mänskligt, det där.
" Jag kan inte läsa det där utan mina glasögon."
Det är som ett slags ID-kort till att slippa läsa (eller se) saker. Så kommer iallafall jag att tänka när ja får sämre syn: " Jag har inte glasögonen på mig, du får läsa artikeln åt mig...se så, läs. "
- Öjj, du ignorerade mig på stan igår. Va äre mere egentligen?
- Aah, ja, men jag hade inte glasögonen på mig. Jag såg dig inte.
- Ahaaaaa...
Jag såg en intervju med Ronnie Wood, där han sa att han var mindre nervös att spela på stora arenor nuförtiden, och anledningen var att han inte har sina glasögon under konserterna, så han ser knappt nåt av publiken. Det är tydligen som att spela framför en stor svart vägg.
Samtidigt vet jag att det kanske inte är så jättekul att ha dålig syn, och att (exempelvis) ha sönder - eller tappa bort - glasögonen utomlands då man måste förlita sig på små kartor för att hitta till hotellet eller puben eller museet. Men...man kan väl få se lite positivt på saker o ting ibland? Eller?
Äh...
den dåliga humorns borg
Jargongen bland expediterna i musikaffärer har jag märkt är nästan likadan som den i lagerlokaler. I musikaffärer går man dock inte sådär Lager-Lokal-Långt och börjar hänga upp en massa bilder på halvnakna tjejer som försöker ha sex med en ferrari. I musikaffärer stöter man istället på dålig humor, så pass dålig att den får göteborgsvitsar att framstå som häftig och intelligent. Jag har sett det i Umeå, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Luleå. Så det är utspritt lite överallt.
Kanske beror det på tidningen Luthman, för den har jag sett säljas i alla affärer. Det är en musik-tidning som säljer allt från plektrum till stora pianon. Högtalare, mickar osv osv osv. Om man tittar på baksidan av tidningen får man ett klart exempel på den här usla humorn.
På baksidan kan man nämligen fylla i olika rutor, klippa ut och skicka in ifall man vill ha en prenumeration på tidningen. Då vill tidningen även veta vad man spelar för instrument själv. Då får man kryssa i rutan. Det står:
JAG SPELAR: 1. Gitarr
2. Bas
3. Trummor
4. Piano
5. Allan
Sen nästa grej. Då vill tidningen veta om man äger något slags PA-system eller liknande, alltså sångmikrofoner, högtalare etc. Då kan det stå:
JAG HAR: 1. Hemstudio
2. PA system
3. Mikrofon högtalare
4. Syfilis
Nä, ursch, jag orkar inte längre nu...
ett inlägg om...ja, karaktär, tv, vad vet jag?
En månad sen sist jag var här. Jag är inget å ha i den här cybervärlden. Är en dålig uppdaterare.
Men å andra sidan har det varit fint väder länge, och med fint väder kommer ideér om att vistas länge utomhus. Inte sitta vid nån j-vla dator och skriva: " Vet ni vad? Jag litar inte riktigt på Konsums plastpåsar, dom går alltid sönder i botten, blablabla..."
Sommarpratarna i radio har jag försökt hålla koll på också, men det är ofta man glömmer. Per (vad-blir-det-för-mat) Moberg lyssnade jag på, han är sådär bekvämt ostrukturerad. Morsan tycker Per Moberg är lite äcklig, han är så flottig och slafsig och kletar säkert smör i sitt långa hår. Som om Thorsten Flinck skulle ha ett matlagningsprogram ungefär. Ett speedfreak i förkläde. Men jag håller inte med.
Någon som jag däremot tycker är lite jobbig i TV är Ernst Kirchsteiger. Jag ser inte ofta TV, men varje gång jag gjort det lyckas jag alltid zappa in nån Ernst-repris. Och det är först i år som jag upptäckt hur otroligt kamera-kåt han är. Ernst tränger sig fram, måste synas och höras. Barfota, flanellskjorta, rossligt skratt, gråsprängt kortklippt hår, och en påträngande ambition att vara mysigast i världen. Han påminner om dom där småungarna som man ser på TV när någon blir intervjuad på stan. Dom som hoppar och viftar i bakgrunden för att åtminstone få lite uppmärksamhet. Då är Per Moberg lite mera avslappnad, han må sakna struktur, men medan Ernst måste bygga ett skrikigt torp för att få folk att titta så behöver Moberg bara koka spagetti. Det är fan karaktär.
vad var det vi kallade honom?
Vad var det vi kallade honom?
Han var då nitton år och rökte majspipa med nån slags hallonsmak i tobaken.
Han hade en lång läderrock och umgicks med den där tjejen som var kort och haltade lite. Jag tror inte dom var tillsammans, dom var nog bara kompisar. Förenade i någonting, klädsel och musik. Han var äldre än oss andra också, ett år eller två. Jag minns när vi sprang genom skogen en natt, hans rock knastrade därinne i mörkret. Han hade köpt nån jätteäcklig öl. Hallonsmak kanske.
...men va fan var det vi kallade honom?
..stunden innan stormen
Vädret är lömskt utanför fönstret, torr asfalt och vattenpölar. När jag är ute känns det som att vara i den där knäpptysta stunden. Stunden just innan varma moln kolliderar och utlöser en storm med piskande regn och rytande åska. Just nu är det är en perfekt stund för att hänga upp tvätt utomhus - för att några minuter senare springa ut i spöregn och slita ner alltsammans, samtidigt som man tar med sig utemöblernas sittdynor.
När vi var små och växte upp i " Byn " var morsan den enda i familjen som var livrädd för åska. Hon hade blivit traumatiserad som barn när en blixt slog ner i hennes familjs gamla 1800-tals kåk, och en kraftig blixt hade skurit ner i ledningarna och skickat en tjock stråle av blåvitt sken rakt genom vardagsrummet där morsan satt ihopkurad och skrek med sin syster. Så när jag var liten och åskan började mullra bakom svarta moln, tog morsan tag i oss barn och sprang ut till bilen som stod parkerad utanför huset. Hon tog även med sig en påse med bananer och äpplen så vi inte skulle svälta ihjäl under stormen. Det var allra säkrast att sitta i en bil, hade hon hört. Åskvädret varade sällan längre än 20 minuter. Bilen fick agera som ett " Tjoffe " från morsans värsta mardrömmar. Vi barn tyckte dock att det var jätteroligt när det åskade, man kände sig liten men samtidigt som en del i något stort. Men så fort det börjar mullra i himlen nuförtiden känner jag automatiskt doften av varma bananer i platspåse, och farsans äckliga doftgranar som han hade i bilen på den tiden.
Åskan i sverige är dock lite svensk i sig själv; blygsam, stannar inte länge, förstör inte så mycket (möjligen ett lir World of Warcraft för den som envisas med att ha datorn igång). Jag tycker om att stänga av allt elektriskt när det åskar, det är lite som att åka bakåt i en tidsmaskin. Plötsligt är man i ett museum där stearinljus och böcker är allt som finns. Låter det tråkigt? Det tycker du bara för att du är så jääävla 2010...
gulligt klotter
På väg till affären såg jag ett gulligt klotter. Någon, eller några, hade satt fast tre stycken 10-15 centimeter långa bitar av silvertejp på en brandpost och skrivit med vit tuschpenna, med fet stil:
Jumping Jack Flash!!
I eftertanke vet jag inte ens om man kan räkna det som klotter. Olovlig affischering av en skitbra låt kanske. Men om någon blir grinig över det är det bara att slita bort tejpen, så var det sanerat och klart utan att någon skulle måsta betala för det. Men varför ska man riva bort den tejpbiten? Jumping Jack Flash är en sjukt bra låt, och att skriva det med fet vit text på några lager silvertejp såg så härligt och blyg-punkigt ut.
När jag kom hem var jag tvungen att lyssna på Jumping Jack Flash. Jag ser alltid lite halv-flummiga saker i huvudet när jag hör den där skitiga rocklåten som saknar hyfs, men från och med nu kommer jag inkludera en liten blygsam bit silvertejp.
The Rolling Stones – Jumpin' Jack Flash
ett inlägg om gatumusikanter(na)
Med sommar kommer oftast fint väder, och med fint väder kommer oftast gatumusikanter. Gatumusikanten finns dock i olika tappningar, antingen är det panflöjtband i ponchos som spelar musik som påminner om soundtracket till Mio min Mio, eller så är det folk som kör nåt slags "eget rejs" och spelar ensam på 5-6 instrument samtidigt. De sistnämnda är tyvärr sällsynta.
Men någonstans mellan panflöjtarna och spela-på-5-6-instrument-samtidigt-folket, så är det oftast nån skolorkester som fått tummen upp från kommunen att klä sig i matchande t-shirts och spela Simon & Garfunkel-låtar på nylonsträngade gitarrer utanför Åhléns.
Och jag förstår att man - som medlem i skolorkestern - nappar på den idén, ett speltillfälle är ju ett speltillfälle. Men jag tycker dock att någon (exempelvis en lite gråhårig musiklärare) borde försöka inspirera dessa musikanter att köra nåt annat än Sound of Silence och Mrs Robinson. Kanske nåt dom lyssnar på hemma, eller någon egen låt som själva har skrivit. Och sen ska dom väl få klä sig hur fan dom vill?
Man har bra chans att nå en bredare publik utomhus än inomhus, så då borde dom få spela nåt som får folk att stanna till och lyssna. Det är inget fel på Simon and Garfunkel, men som gatumusikant borde man låta bli deras "hits" om man vill att folk ska minnas framträdandet dagen efter. Att stå och veva "Mrs Robinson" en hel eftermiddag är ungefär lika orginellt som att stå i ett öltält och vråla Sweet Home Alabama eller Smoke on the Water hela natten.
Det är väl " safe " att köra kända covers som alla kan sjunga med i, men varför ska det vara så jävla "safe" hela tiden? Då utvecklas varken musikerna eller publiken...
" Don't play what's there, play what's NOT there " som Miles Davis sa.
Czech - ett land med lite Z ...
Starobrno.
...Vilket tungsnubblar-namn på ett öl egentligen.
Och just under Starbrno står det (på engelska) från vilket land detta öl härstammar - Czech. Den dammiga och ignorerade bokstagen " z " kommer helt plötsligt i dagen. Landet dom menar på är Tjeckien, men det ser inte lika tufft ut i svensk skrift. Landet Tjeckien (skrivet på svenska) är en torr-fika hos vännen man inte har något gemensamt med, medan landet Tjeckien (skrivet på engelska - Czech) är en fest med långbord i Änglagårds-miljö med nära vänner, bra vinyl-musik och stålsträngade gitarrer vars toner som talar om en fortsatt trevlig kväll dansar bort över sjön där vi badade när vi va små.
Tycker du ja pratar strunt? Det kanske jag gör. Jag tar en kort paus och googlar (dvs söker) ett öl jag blev bjuden på av min far för längesen. Jag minns dock inte vad den hette, minns bara att den var från Tjeckien.
Eller förlåt, Czech.
Republic.
negativ förkylning (med) positivt tänkande
Har dragit på mig en onödig förkylning. Förkylningar (samt övriga virus som f*ckar upp ens vakna timmar) är oftast onödiga. Men just denna känns extremt onödig och dåligt tajmad, då det börjar dra ihop sig till midsommar. En rätt planerad midsommar, för en gångs skull. Så min förkylning kommer som ett dåligt brev på posten, eller ett dåligt mejl kanske. Vi kan säga jag är kvinnan i den dramatiska filmen, iförd vitt linne, sittandes på en brits på sjukhuset. Jag är hon som fått reda på att hon är gravid. Läkaren synar besvikelsen i mina ögon, och säger sen: "Jag tar det som att detta inte är en planerad graviditet?" Då brister det för mig, och jag får ett sånt där darr på rösten som Helena Bergström får när hon gråter i sina filmer:
" Nej, nej... det är verkligen inte planerat...f-f-för jag hade tä-änkt ta mig en...en liten jävel till helgen, och..och...wiiiiiiiiii iiiiihhh iiiii..."
" Såja, gråt inte, gråt inte. Oj vad ni snorar, precis som Helena Bergström " säger läkaren och ger mig en näsduk.
Men riktigt så farligt blir det kanske inte. Jag har köpt billig medicin som jag tror hjälper mot hosta (fisherman's friend). Och nu ska jag äta nudelsoppa med nåt slags kemiskt Varma Koppen-skit i. Blir nog bra. Postivt tänkande!
avkoppling innan Söndag
Klockan är nu 02:43, allt är lungt och stilla. Luften därute är sval och tjock. Ljuset på himlen är stålblått, sönderslitna moln glider blygsamt förbi. Imorgon ska vi ut på landet till farsans stuga drygt 4 mil utanför Umeå. Ska bli jävligt skönt, ingen trafik, inga övergångsställ, ingen stress och inga trapphus. Vi har med oss en försenad 61års present till farsan, en sak jag köpte på gubbdagiset Claes Ohlsson igår. Han vill vi ska ta med den nylonsträngade gitarren också, så jag kanske kan agera jukebox. Får förhoppningsvis betalat i grillspett och öl.
Sen blir det, som sagt, spelning på Söndag på den lokala pubens bartömning.
Nu ska jag försöka sova en bit.
Godnatt, herrar och fröknar.
Man vs. Guitar
Min gitarr tycker inte om mig. Det är helt enkelt den slutsatsen jag kommit fram till.
Vi träffades 1997, en vänlig och lite fet man plockade fram henne från lagret. 6500 spänn kostade den.
Efter många år i trogen tjänst börjar hon nu bli tjatig, tappar stämningen mitt i låtar och går sönder på ställen där man måste pilla med världens minsta skruvmejsel. Jag har alltid gillat gitarrer, att titta på dom, spela på dom, ha kul med dom - men så fort de gått sönder har jag suckat och vänt dem ryggen.
Ty jag har aldrig varit en tekniskt lagd människa, jag byggde inte såna där pussel med 1000 bitar, eller köpte hem en massa byggsatser eller ångmaskiner när jag var liten. Jag var mer en rita-och-måla pojke. Och den pojken förvandlas till ett tjurigt monster med adhd när han ställs inför ett tekniskt dilemma. Matematik till exempel, jag kan prata på i evigheter om min usla relation till den.
Så istället för att agera Fixar-Jocke, tänker jag nu bara låta gitarr-j*veln ligga i sitt gitarr-case och tjura. Jag använder lillebrors gitarr på spelningen på Söndag i stället. Vilket återigen för oss in på det sanna påståendet: Människan kommer alltid att ligga steget före maskinen. Så up yours, gitarrskrälle!
ett inlägg om dagens läkarbesök
Sitter på en vårdcentral och väntar på min tur. Jag har nummer 33, numret som står på tur är 19. Runt omkring mig sitter människor där den yngsta måste vara född när Elvis spelade in sin första singel.
Efter en halvtimmes väntan utan något att läsa, leds jag in i ett mindre rum av en läkare som verkar vara något år äldre eller något år yngre än mig. Hon är tatuerad och piercad, har en tjock inlandsdialekt. Jag visar upp pappret som skickat mig till hennes lilla rum. Hon tittar på lappen, sen på sin dator, sen på mig med en lite förvånad min och säger: " Men du nu ha de blivi nån lit'n specialare här, men om du ba sitt här så ska ja kolla... " sen försvinner hon genom skjutdörren och blir borta ett tag. Lite mer väntan. Jag kollar runt på alla hennes leksaker i kontoret. Pipande maskiner, provrör, en maskin som skakar om provrören litegrann. Stolen jag sitter i är en korsning mellan en tandläkarstol och någon slags tortyrfotölj. Undrar hur många som skrikit härinne, tänker jag. Och hoppas min gitarr inte blir så förbannat ostämd på spelningen vi har på Söndag... det vore drygt. Jag börjar bli hungrig nu också, vad ska man äta idag? Stekt ägg är ju alltid stekt ägg...
In kommer den tatuerade och piercade unga läkaren. Hon ber mig ta av mig jackan, rulla upp skjortärmen, sen tar hon fram en spruta vars nål är lika tjock som en tändsticka.
" Nu stick de till litte " hinner hon säga, sen känner jag den där kalla vassa nålen peta inne i armen på mig. Hon är lite klumpig av sig. Hon gör kanske sin praktik, sjukt att man vill ha det här som yrke ändå. Peta folk med vassa redskap i små rum. Efteråt får jag gå hem. Jag lämnar den tatuerade piercade läkaren med sina pipande leksaker. Snart sticker hon säkert nån från Elvis-generationen i vänterummet.
När jag cyklar hem stannar jag vid E4ans övergångsställ. Det luktar tjockt av morgonens trafikavgaser, det luktar faktiskt som i Göteborg, eller Stockholm. Uppsala luktade inte avgaser, där var det mer populärt med cykel och spygröna lokalbussar.
ett inlägg om åldern..
Jag har nyss fyllt år. 28 om man vill vara exakt. Någon vecka innan trodde jag att det var 27 jag skulle bli, så jag blåste mig själv på ett år. Men jag brukar även glömma vad det är för år ibland, så det kommer nog bli en ganska smidig övergång till demens för mig i framtiden.
Vad ska man göra när man är 28 då? Fotoalbums-jämförelse-dags. När exempelvis farsan var 28 i slutet av 1970talet hade han en son på 8-9 år. Farsan morsan och storebror bodde i ett nybyggt tegelstensområde och hade (vad de svartvita bilderna kan berätta) axellångt lockigt hår, blommiga tunna skjortor med stora kragar, tajta manchesterbyxor, klackringar, fjuniga mustacher (och hindrade ungarna från passiv rökning genom att suga på sina filterfria John Silver under fläkten i köket). Nu är farsan och morsan rökfria och vid 60års ålder, storebror fyller snart 40. Allt som finns kvar från den tiden är några brun-blommiga sänglakan och ett gäng nötta LP-skivor med Nationalteatern, Dan Berglund, Cornelis Wreesvijk och Rolling Stones. Jag bläddrar ofta igenom dom där LP-skivorna och tycker det är lite synd att dom inte luktar cigarettrök längre. Den doften kanske inte är i det ljuvaste laget, men när det gäller gamla grejer från en bortglömd proggig 70tals-lägenhet, tycker jag lukten passar utmärkt. Dammigt, rökigt, kantstött och lite kärt.
Så det enda jag har gemensamt med farsan då han var 28 är att jag bläddrar igenom hans gamla LP-skivor och säger tillexempel till ett partysuget sällskap: "Nu jävlar ska ni få höra något bra!". Fast det där har väl Spotify sakta men säkert börjat ta kål på också, och spotify har ALDRIG luktat instängd cigarettrök. Lite äckligt va?
Dennis Hoppar vidare
Ikväll ska jag fira att Dennis Hopper dött...eller nej, inte fira, men jag ska kanske äta en bit pizza och dricka en bit öl på ett ställe där man minns Dennis Hopper. Det känns inte direkt som en afton av sorg då det blir pizza och eventuellt en öl. Men jag ska tänka på Dennis Hopper, när jag äter min pizza och eventuellt dricker min öl.
Dennis Hopper (för alla er som inte vet) fick sitt stora genombrott i filmen Easy Rider - 1969, en film som i princip handlar om två "dudes" som åker motorcykel genom USA och träffar konstiga figurer, allt medan dom dricker sur-vin och tuggar LSD. Filmen varvas med psykedelisk musik av Hendrix, Steppenwolf och The Electric Prunes för att nämna några. Den gamla dängan Born To Be Wild - av Steppenwolf - introducerades till världens alla jukeboxar, via denna filmen. Filmens manus kanske inte är av det djupaste slaget, men man har lyckats riktigt bra vad gäller soundtracket.
Dennis Hopper var såklart med i fler flum-bra filmer (Apocalypse Now, tillexempel), men för kommer han alltid att vara det mustasch-prydda stimulanspaketet med cowboy hatt, i Easy Rider.
Sov gott, din tokfan.
17e Maj 1936 - 29e Maj 2010
en kommentar...
Fångarna på Fortet ska starta igen i TV 4.
Det är hemskt, tycker jag. Hemskt av TV 4 att tina upp det där gamla public service liket, hemskt av TV 4 att öppna Gunde Svans bur och låta honom röra sig fritt framför tittare med sin påträngande trivsel-fascism. Agneta Sjödin ska vara med också, henne var det längesen man såg, vad gör hon nuförtiden? Suzanne Reuter-lite kanske..
Imorse läste jag om det på vk.se; återkomsten av detta skitprogram. Jag kände att jag helt enkelt bara måste kommentera artikeln, så jag gjorde det. Jag vet att man ska inte kommentera artiklar hursomhelst, men här kunde jag bara inte låta bli. Liket, Lejonet och Gamarna fick mitt lilla pretto-poetiska inlägg heta. Snart går fredagsmysarna från Lövånger till attack.
Nu ska jag dricka juice för ibland är det så in i helvete uppfriskande...
