Off The Road

Min gitarr tycker inte om mig. Det är helt enkelt den slutsatsen jag kommit fram till.

Vi träffades 1997, en vänlig och lite fet man plockade fram henne från lagret. 6500 spänn kostade den.
Efter många år i trogen tjänst börjar hon nu bli tjatig, tappar stämningen mitt i låtar och går sönder på ställen där man måste pilla med världens minsta skruvmejsel. Jag har alltid gillat gitarrer, att titta på dom, spela på dom, ha kul med dom - men så fort de gått sönder har jag suckat och vänt dem ryggen.

Ty jag har aldrig varit en tekniskt lagd människa, jag byggde inte såna där pussel med 1000 bitar, eller köpte hem en massa byggsatser eller ångmaskiner när jag var liten. Jag var mer en rita-och-måla pojke. Och den pojken förvandlas till ett tjurigt monster med adhd när han ställs inför ett tekniskt dilemma. Matematik till exempel, jag kan prata på i evigheter om min usla relation till den.

Så istället för att agera Fixar-Jocke, tänker jag nu bara låta gitarr-j*veln ligga i sitt gitarr-case och tjura. Jag använder lillebrors gitarr på spelningen på Söndag i stället. Vilket återigen för oss in på det sanna påståendet: Människan kommer alltid att ligga steget före maskinen. Så up yours, gitarrskrälle!