ägg i stället
Det var tänkt att jag skulle skriva här nu. Men det hamnar helt i skymundan med tanke på att mina ägg har kokat klart i köket. Jag hade tänkt mig äggmackor. Äggmackor och film.
whatever happened...
Vi stod i tvåvåningskåken som stått i Byn sen 1800-talet. Lite nyrenoverad i köket, men i övrigt var allt som vanligt. Han stod vid diskbänken och slet fram plastkranen ur en Bag in Box, hällde upp rött vin i mitt glas och pratade musik. Brian Jones var ett jävla geni, det ville han ha sagt. Han sluddrade lite, berättade om sin resa till Berlin då han stötte på en konstig man som han sedan skrev en låt om. Hur gick det för mig med musiken nu då? Skriver jag några låtar nuförtiden? Jodå, underströk jag. Han smakade på rödvinet, rejäla klunkar.
" Man kan skriva låtar om vad fan som helst egentligen, du kan t.e.x skriva en låt om.... ja jag vet inte, mig till exempel! "
" Det har jag redan gjort " sa jag, sen berättade jag vad jag döpt låten till. Då surnade han till lite, tog en rejäl vin-klunk till och gav mig långfingret. Han tog det inte så hårt.
" Fuck you man " sa han med ett snett leende, sen gick vi upp på vinden där min bror satt och stämde en gitarr.
Han hade bott i England i nåt år i sina ungdomsdagar, efter några till glas vin började han prata engelska, sen spillde han ut öl över sin kompis notställ. Han stödde sig på mikstativet när klockan passerat 02:00.
" Ska vi dra nån Stones-låt?" minns jag att jag sa.
" Fuck you man! You cunt " mumlade han.
Jag och min bror tittade på varann, såhär hade vi aldrig sett honom förut.
" Fuck you too, dickhole " sa jag.
Sen gick vi och la oss. När vi åt lunch och youtubade Brian Jones nästa dag kom han fram till mig och min bror och bjöd på stekt ägg och pyttipanna.
" Asså, sorry för igår grabbar, jag blir lite taskig på fyllan ibland ".
På vinden stod ett notställ ihopklibbat med öl. Det var Bellmans 6,0. Vi fick skjuts hem.
When I was a little boy
living in a tiny town...
ett vykort från Mads
Mads Mikelsen har det soft. Han kliver ut på verandan till något som föreställer ett soligt hotell i ett land därpalmerna dansar i milda vindar och solen lyser på allt och alla. Mads kastar sig sedan ut i en swimming-pool med glasklart vatten, de små bubblorna viner runt hans vältränade 40-nåntingkropp. Sedan kliver hanupp och sveper en handduk runt sig, stryker bak håret och trillar i armarna på en ung kvinna, sen kommerett barn springande från en sandstrand och även han faller i Mads famn. Innan vi skiljs åt vänder Madssina stålblå ögon in i kameran och konstaterar i ett filosofiskt ögonblick med lite knagglig dansk-svenskaatt " livet är inte de dagar som går, det är de dagar du minns ". Ett vykort från Mads och företaget fritidsresor.
Men man minns ju dåliga som bra dagar. Bakfulla söndagar med bara ångest och en b-film som sällskap,katastrofen i skolmatsalen när man tappade matbrickan i golvet framför sina plågoandar, det där provet man pluggade ihjäl sig till som ändå inte fick mer än 10 rätt, när man tappade bort sitt barn bland tusentals stressade resernärer på arlanda. Sen finns det såklart värre saker som kanske kräver åratal av terapi och återhämtning.
Sånt är svårt att radera, då är det knepigt att ta till sig Mads tillbakalutade visdomsord. Vem har råd att dra till Thailand hux flux när man har högar av räkningar som ligger och jäser på golvet i hallen? Hur många har lyxen att få ramla i famnen på nån tjej på en vit sandstrand?
Kanske är jag lite väl svart-på-vitt, men till skillnad från vykortet från mads och fritidsresor väljer jag att varaen gnutta mer realistisk. Varför kan åtminstone inte Mads vara gipsad från nån olycka? Eller kanske lite bakfull?
Eller så är jag bara tjurig för att det är gråmulet i Umeå och bara 7 grader ute
morgonrocksmonstret
Vaknade vid 4-tiden i morse i ett hyfsat mörkt sovrum, dörren till rummet var öppen och jag tyckte mig se en mörk gestalt stå och glo på mig där jag låg. Personen var lång och bred och mellan de grova axlarna satt ett konstigt format huvud. I mitt nyvakna stadie beslutade jag mig för att ta reda på om det här var inbillning eller på riktigt, så jag tog en tshirt från golvet och kastade på figuren i dörröppningen. Ingenting hände, den fortsatte stå där. Jag kunde inte urskilja ett ansikte då allt jag såg var den mörka siluetten, jag bestämde mig för att det var inbillning och försökte somna om. Betty sa ju att hon låste ytterdörren i går kväll, ingen kan ta sig in här ändå, jag befinner mig i nåt slags sov-limbo och är inte att lita på.
När jag vaknade för en timme sen, runt 06:00, hade morgonljuset tittat in i rummet lite mer och lyste upp platsen där gestalten stått. På ett sätt stod den fortfarande kvar, men nu kunde jag se att det var ett gäng morgonrockar som hängde på en krok på dörren som i samspel med mörkret, och en svag ljusstrimma från vardagsrummet, målat upp den påstådda observeraren. T-shirten som jag kastat i min modigaste stund låg skrynklig på golvet, jag gick upp och gjorde kaffe och flinade åt hur man i ett halvvaket stadie lätt kan förvandlas till det där barnet som tror att alla möjliga monster kryper fram ur garderober och vrår så fort man släcker lampan.
Klart man kan vara rädd för mörker även i vuxen ålder, men för min del har det avtagit rätt mycket. Men man ska inte underskatta fantasin, den är ju viktigare än kunskap som han sa, den där Einstein.
någons dumjävel
Jag stod vid en av Umedalens busshållplatser, en kasse i handen, en ryggsäck på ryggen och en lite onykter lillebror till höger. Klockan var runt 7-6 tiden, det var 1:a Maj och det här var några år sen.
Plötsligt känner jag hur någon står utmed mig, någon som luktar alkohol och cigaretter. Han står väldigt nära, hans ögon är simmiga och han blåser cigarettrök i ansiktet på mig, han ser ut som en sån som slår tjejer. Osäker, vältränad och ett dåligt ölsinne. Jag säger ingenting, han vill uppenbarligen slåss. Hans kompis verkar vara "the good cop", han pratar kärleksfullt på fyllan med någon i sin mobiltelefon. Jag utmanas av "the bad cop".
" Äru emo eller? " säger han till mig, han har synat mig från skorna till hårfästet.
" Vad menar du? " säger jag.
" Emo? Är du ett sånt där JÄVLA emo? "
Är det såhär det ska bli nu? tänker jag. Ett onödigt fylleslagsmål på första Maj. Vad patetiskt. Jag är uppenbarligen den i sällskapet som har fler än två hjärnceller i huvudet så jag pratar med den fulla ligisten som jag skulle med en sur 4-åring:
" När du säger emo, vad menar du då? "
" Jamen vaffan, emo! En sån där emo-unge ".
" Vad menar du när du säger emo? "
" Emo!! Emo-unge! En som är emotionell ".
" Alla är väl emotionella, är inte du emotionell ".
" Jamen jag gör ingen grej av det! Jag håller inte på med känslor ".
" Det verkar som att du är ganska känslosam nu, du ser arg ut "...
Senare kom bussen och vi klev på och fortsatte prata, det visar sig att han just kommit ut ur fängelse. Han kallade sin mobilpratande kompis för " cp-unge " och " dumjävel " hela tiden. När jag klev av 8-9 kilometer senare vid Ålidhem hade jag fått hans telefonnummer. Han ville jag skulle ringa och snacka mer nån gång, när jag klev av bussen sa han: "Lova att du ringer nu".
Jag har aldrig ringt och det finns många anledningar till varför, men på det stora hela beror det nog på att jag inte vill vara någons "dumjävel".
Ha en bra Lördag.
skvaller-tv
Tänk att jag hade på känn att Filip o Fredriks nya program "Breaking News" skulle vara dåligt. Redan i namnet var det nåt som kändes lite osäkert. Filip och Fredrik härstammar från början från tidningen Aftonbladet, och i deras nya program så märks det vilket journalist-ägg dessa två har kläckts ur. Själva "nyheterna" handlade mest om rent Klick-TV-skvaller, som Lindsay Lohans urringning på Kim Kardashians bröllop och vad kungen och Silvia äter för pizza i Tyskland, och att Per Sindig Larsen fått en stor fisk och lagt ut bevis på detta på sin Twitter:
" Vad är det för typ av fisk? "
" Jag vet inte, om nån tittare vet kan ni skicka in svaret och få en T-shirt ".
Filip och Fredrik är bra i vissa forum (deras podcast kan t.e.x vara väldigt underhållande), men här känns allt bara skitnödigt. Två kamerahungriga superegon som inte kan låta en gäst prata själv i mer än 30 sekunder.
Tror jag hoppar nästa program och kollar på "Maestro" i stället, mest för att F och F tycker det är skitdålig TV, långt ifrån den s.k "journalist-rock n roll" som dom själva anser sig bedriva.
" den enkla skulden och så skam... "
Hej. Nu är jag här.
Efter mycket påtryck från min lokala fan-base (som såvitt jag vet består av 2-3 personer) kommer här ett inlägg om...ja, vi får väl se vad det blir.
Vi är inne på Augustis sista kapitel, folk suckar och mumlar om att nu är sommaren slut. Min storebror påstod att sommaren är kvar sålänge temperaturen håller sig vid 10 grader under ett dygn, men det är slutet på Augusti ändå. Jag har inget emot hösten, det som gör att den känns dryg är väl själva övergången från röda löv och fuktig asfalt, till snöstorm och 20 minusgrader. Vissa menar att Sverige är fint på vintern, men då ser man knappt något av Sverige.
På tal om Sverige så har Jägarna 2 premiär i dagarna. Rolf Lassgård axlar återigen rollen som...ja vad hette han nu? Erik. Så var det. Polisen som återvänder till hemtrakterna i Norrland för att ta tag i orättvisorna och läsa lusen av skogs-buset som kör stadsjeepar och dricker sprit ur kåsa. Svenska filmer tror jag ställer för höga krav på sig själv, det ska handla om så mycket och det måste intressera hela tiden. I Danmark är det annorlunda, där kan man göra en film om en Fest som spårar ur och vad som händer med karaktärerna efter det. Inga krusiduller, bara rak och ärlig ångest. Vill man se bra dansk film har jag tips på två bra regissörer, det är lätt att komma ihåg för efternamnen rimmar: Lars Von Trier och Susanne Bier.
Idag går för övrigt en bra film på 4an med b.la Nicole Kidman, Jack Black och John Turturro: Margot at the Wedding.
Det blev ett inlägg om film det här, jag får återkomma med nåt mer stabilt nästa gång. Titeln till dagens inlägg är förövrigt snott från en Olle Ljungström-låt. Jag hade tänkt skriva om skulden och skammen jag känner för att jag inte skrivit här på länge. Men jag känner varken skuld eller skam, jag har bara haft annat å göra.
Men Olle Ljungström-låten är väldigt bra.
http://www.youtube.com/watch?v=JSpGySQb_Ws
Rory Gallagher
Vi satt och kollade på en dokumentär igår om Rory Gallagher.
En mycket talangfull musiker från Irland som var ett orakel på gitarr. När det ska till att pratas om genialiska gitarrister är det många som säger Jimi Hendrix, varför vet jag inte. Kanske av samma anledning som man säger att Bob Marley uppfann reagge. Så var det ju absolut inte.
Rory Gallagher vägrade dock - under hela sin karriär, att skriva en sån där pop-singel låt. Den där låten som stannar kvar i evigheten. Många skivbolags-slipsar försökte bestämma och styra över Gallagher, men dom lyckades aldrig. Han hade en oväntat bra smak och en stark vilja. Hade skivbolagen dock fått ta stryptag på Rory och tvingat ur honom en massa singelettor, då hade säkert fler vetat om honom. Men då hade musiken säkert påverkats å det sämre.
När Rory nått 40plus sa plötsligt kroppen ifrån, han gick på tunga mediciner och sköljde dessutom ner alltsammans med alkohol. Under Rory's sista månader låg han på ett hotell nånstans i USA, hans bror kom upp och sa - Nu måste du ta in på ett sjukhus.
- Jo jo jag vet, jag gör det nästa vecka.
- Tar du inte in på sjukhus nu är du död nästa vecka.
Det blev helt klart en tragisk bit i dokumentären.
Men...
- Till skillnad från många konkurrenter var Rory Gallagher äkta! Han förtjänar din uppmärksamhet!
kaffedags
Du som läser just den här raden. Jäklar vad du är stilig idag!
Sådär, en liten kommentar från mig, som ett slags Tack för att du ändå kommer hit trots att jag verkat skita i det här med bloggeri på sistone. Om jag har ångest för det? Nää, det kan jag väl inte säga. Hellre hoppa över det än att sitta och skriva vad jag tycker om alla jävla hundägare som inte plockar upp efter sina hundar nu när snön smälter.
Kaffe är gott. Jag kanske inte sagt det, men vi har fått ett kaffe-återfall. Betty låg och skaka på köksgolvet i värsta Trainspotting-positionen, såg bebisar krypa längs taket och sånt. Så ordningen är numera återställd.
peace and love på umeåopen
Då har man bevittnat sin första Håkan Hellström-konsert. På ett sätt var det lite som jag väntat mig. Det stora dramatiska tog dock plats innan själva konserten när det utbröt nåt slags kaos när folk försökte trycka sig in i lokalen. Man kunde inte röra sig, hela massan av folk blev som en enda stor pulserande och svettdoftande kropp.
När dörrarna till salen öppnades blev det så pass mycket tryck att jag kunde lyfta fötterna från golvet och föras in i salen av själva massan. Idag i tidningen står det att folk fick astma-attacker och en del svimmade mitt i alltihop.
Det är förstås tråkigt. Vad som också var tråkigt var att många som betalat för Håkan-biljetten inte ens fick se showen för man kunde inte släppa in fler. Och där stog jag som inte ens hade betalat för biljetten och som inte ens är bekant med Håkan Hellströms musik. Jag kände mig lite som en bov.
Håkan själv var lite som Willy Wonka i Kalle o Chokladfabriken. En peppig figur i hatt och kostym som hade publiken i sin hand innan han ens klivit upp på scen. Jag kände inte igen så många låtar, Betty däremot sken som en sol och sjöng med tillsammans med en sjuhelvetes massa andra.
När vi lämnade Folkets Hus stod en snutbil parkerad utanför. Det var väl nån full-unge som bråkat, tänkte jag. Dock visste jag inte att den full-ungen var Kleerup.
Skräpning! Man ska inte slåss. Lite peace och love om jag får be.
Grat(t)is!!!
Under helgen är det festival i staden Umeå. UmeåOpen. Många band och artister ska glida runt på Folkets Hus och showa. Många har sagt att jag borde fara på UmeåOpen, men då är det främst 2 saker som hindrat mig:
1. Det har varit för dyrt
2. Det har inte varit tillräckligt med lockande artister...(förutom för några år sen då både Hives och Soundtrack of our Lives spelade, men då var jag i Uppsala).
Igår jobbade jag och några till på festivalen, hängde upp nån skylt, bar några stolar + bord till källaren. Fixade och grejjade, helt enkelt. Vi fick betalt i gratis inträde till festivalen + varsin T-shirt. Det är det fan värt med tanke på att en 2dagarsbiljett går på 600:-
Några av artisterna som spelar är... Håkan Hellström, Bob Hund, Kleerups band, Miss Li, Säkert!, The Magic Numbers + en massa andra. Det kanske inte är något som får mig att gå ner i spagat direkt, men det är fan GRATIS, och det är alltid bra.
film-snobberier
Såg spelfilmen om Cornelis Wreesvijk för några dagar sen. Den var tyvärr inget vidare. Historien om Cornelis är rätt lång, så som filmskapare har man mycket att porträttera av, men det man gjort för filmen är att i princip ta dom där enkla och klassiska ögonblicken som alla känner till, som man redan sett på film X antal gånger: Cornelis och spriten, Cornelis och rymningen från Rehab, Cornelis och transvestit-grälet. I princip känns det lite som att man grävt ner sig i Aftonbladets skvaller-löp sen har filmen fått göra sig själv. Man verkar också vara jävligt noga med att inte tala allt för högt om Cornelis politiska sånger/åsikter (antar att det är för att filmen ska gå hem i alla stugor och på så sätt bli lite mera framgångsrik).
Jag tycker dom gärna fått vara och peta lite mer i Cornelis samspel med Fred Åkerström och producenten Anders Burman, och mer om den där sista skivan han gjorde. Och... ja, den hade kunnat göras lite annorlunda.
Men det är svårt med filmer som handlar om musiker, man ser ofta när det är playback och på sista tiden liknar de alla varann. Framgång, nergång, missbruk och halvtaffligt comeback-försök. Jag skyller det mesta på Hollywood och främst filmen om Johnny Cash.
Jag säger till Hollywood och Film-Sverige, som June Carter skrek till Johnny Cash och hans fyllegäng på 60-talet:
" Ya'll can't walk no line! "
spår av födelsedag
Just det!
Vi hade ju Födelsedags-party igår!
Därför har jag ont i kroppen. Därför är soffan/sängen sönder. Därför är det lite stökigt.
Först idag (tisdag) har jag samlat kraft till att diska, plocka och lite blygsamt dammsug.
Snart ska jag göra något så omordernt som att gå och posta ett brev.
Våfflor och Damm
Idag är det inte bara Fredag, utan Våffeldagen. Dagen man eventuellt ska äta våfflor. Vi gjorde en deal med varann här hemma att OM solen skulle skina idag skulle vi göra våfflor till lunch och spisa ute på vår soliga balkong. Solen kom på beställning, så det var bara att sätta igång. Jag har aldrig gjort våfflor, men jag tror dom blev ganska godkända. Efteråt drack vi varsin öl, en bil körde förbi nere på gatan, grädden satt sig som en knytnäve i magen. Betty hade på sig världens största jacka och ett par solglasögon, stolen hon satt på var ungefär 30 cm hög, vilket fick henne att se ut som en liten michelin-gubbe.
Sen var det tvättstugan. En arg tant har börjat sätta upp arga lappar på anslagstavlan därnere. Hon påstår att hon minsann bott och tvättat här i 10 år och har aldrig sett på maken till en sån smutsig tvättstuga. Hon överdriver, tvätttstugan är tipp-topp, hon grälar om dammråttor.
Jag och Betty döper henne i hemlighet till Dammråtta Damen.
anyone for tennis?
Människor är formbara, rätt bra på att anpassa sig, ta till sig och lära sig.
När jag gick en engelska kurs för några år sen fanns där en person som påstod att det gick inte att prata engelska om man inte bröt på den grövsta cockney-dialekten någonsin. Personligen tycker jag det låter lite löjligt att prata engelska på det viset om man kommer från nåt annat land än, tja säg England.
Personen hade bott och jobbat i England i lite mer än ett år och påstod att det var därför som cockney-dialekten hade fått sitt fäste. Nu är inte jag någon slags språkhistoriker, men jag är ändå ganska säker på att folk i (exempelvis London) inte går omkring på stan och pratar som om de tillhörde en konjak-sörplande överklass från 1700-talet.
Sen tror jag att om man bor i ett annat land så anpassar man sig till kulturen, maten, den eventuella tidszonen, språket osv osv osv. Men om jag flyttar till London i ett år och sen kommer tillbaka hit är jag ändå ganska säker på att jag inte skulle låta som nån Jane Austen-Lord.
Här har ni ändå ett klipp som är och nosar lite kring min tes (alternativt: mitt gnäll)
http://www.tramsmail.se/2011/01/25/lokala-dialekter/
