Off The Road

Sitter på en vårdcentral och väntar på min tur. Jag har nummer 33, numret som står på tur är 19. Runt omkring mig sitter människor där den yngsta måste vara född när Elvis spelade in sin första singel. 

Efter en halvtimmes väntan utan något att läsa, leds jag in i ett mindre rum av en läkare som verkar vara något år äldre eller något år yngre än mig. Hon är tatuerad och piercad, har en tjock inlandsdialekt. Jag visar upp pappret som skickat mig till hennes lilla rum. Hon tittar på lappen, sen på sin dator, sen på mig med en lite förvånad min och säger: " Men du nu ha de blivi nån lit'n specialare här, men om du ba sitt här så ska ja kolla... " sen försvinner hon genom skjutdörren och blir borta ett tag. Lite mer väntan. Jag kollar runt på alla hennes leksaker i kontoret. Pipande maskiner, provrör, en maskin som skakar om provrören litegrann. Stolen jag sitter i är en korsning mellan en tandläkarstol och någon slags tortyrfotölj. Undrar hur många som skrikit härinne, tänker jag. Och hoppas min gitarr inte blir så förbannat ostämd på spelningen vi har på Söndag... det vore drygt. Jag börjar bli hungrig nu också, vad ska man äta idag? Stekt ägg är ju alltid stekt ägg...

In kommer den tatuerade och piercade unga läkaren. Hon ber mig ta av mig jackan, rulla upp skjortärmen, sen tar hon fram en spruta vars nål är lika tjock som en tändsticka.
" Nu stick de till litte " hinner hon säga, sen känner jag den där kalla vassa nålen peta inne i armen på mig. Hon är lite klumpig av sig. Hon gör kanske sin praktik, sjukt att man vill ha det här som yrke ändå. Peta folk med vassa redskap i små rum. Efteråt får jag gå hem. Jag lämnar den tatuerade piercade läkaren med sina pipande leksaker. Snart sticker hon säkert nån från Elvis-generationen i vänterummet.

När jag cyklar hem stannar jag vid E4ans övergångsställ. Det luktar tjockt av morgonens trafikavgaser, det luktar faktiskt som i Göteborg, eller Stockholm. Uppsala luktade inte avgaser, där var det mer populärt med cykel och spygröna lokalbussar.