Tea for the Tillerman
Kaffebryggaren bröt ihop för en tid sen, och sedan dess har vi inte druckit kaffe. Vet inte vilken dag vi är inne på nu, men nog börjar det kännas tvåsiffrigt. Inget kaffe på morgonen, lunchen eller eftermiddagen. Hur blev det såhär? Är det lathet igen? Eller sitter det i pengarna? Vad kostar en ny BRA kaffebryggare? 300 spänn? Mera? Vart är bästa stället att köpa en sån? Media Markt!? Fan, det ligger ju minst 9 km härifrån. Men om vi dricker lite te istället då? Det är ju inte samma sak, men vill du hellre cykla i snöslask 9 km till Media Markt och söka rätt på en ny BRA och DYR kaffebryggare? Nä just det. Vill du ha socker till?
Så är läget ungefär.
Men socker till te är en svår dosering har jag märkt. Antingen blir det för lite så att det knappt märks, eller så blir det för mycket och teet smakar lika sötsliskigt som dom sista scenerna i Titanic.
Jag saknar stundtals kaffet, men samtidigt märker jag att det går att vara utan också. Men jag tänker inte fullständigt bojkotta den lilla bruna bönan. Det vore nog dumt.
Så bjuder du mig på kaffe, ja då dricker vi kaffe.
( Titeln på detta inlägg är förövrigt en sjukt bra låt med Cat " Yusuf Islam " Stevens som jag tycker du ska kolla upp på Spotify eller Youtube. En minut lång är den. Te-kokar-tid. )
observationer och sånt tjafs
Vi har dagens tidning (VK) i en månad, en sån där gratis-pröva-på-grej. Jag har saknat morgontidningarna, men nu när dom ligger där i brevlådan varje morgon under veckan så läser jag den aldrig. Kanske att jag bläddrar igenom den ibland (ungefär lika grundligt som folk gör med telefonkataloger), jag läser Rocky. Serien som lyckas med att vara tråkig och rolig på exakt samma gång. Skaparen Martin Kellerman mår nog bra. Men Rocky ska vara i serietidningsformat. Dom försökte ju göra en animerad film av serien Rocky för några år sen, det gick ju inget vidare. Vissa idéer gör sig bäst i sin hemmamiljö, karaktärerna är ofta dömda till undergång om dom exempelvis: Flyttar bort från sin hemmamiljö där vi lärt känna dem, eller ändrar något i sin personlighet som är en stor anledning till att vi gillar karaktären från första början.
Jönssonligan på Mallorca var den tråkigaste av Jönssonligan-filmerna (med Gösta Ekman). Dom var ju så hemmahörande i stundtals molniga/stundtals soliga Stockholm med deras rostiga gamla bil, som tjuvar smälte dom perfekt in i staden full av trafik, byggnadsarbetare, tobaksaffärer och svartvita polisbilar. Och ville man ha lite gräs och grönt var det bara att förflytta karaktärerna till skärgården lite snabbt.
Men sen ut på Mallorca, 38 grader varmt i skuggan. Vanheden, Harry och Sickan satt och var småfeta och solbrända och kisade ut över färgglada förorter, med trånga gränder och apelsiner hängandes från träden. Kanske tropiskt och vackert om man är där på semester, men inte om man är där för att göra en typisk svensk dratta-på-arslet-komedi. Undra hur pass mycket supa det blev därnere för alla involverade. Ulf Brunnberg bangade säkert inte. Han verkar så Happy-Go-Lucky. En av få svenskar som passar i guldarmband, med såna där svarta solglasögon och en glödande cigarett i mungipan.
Mallorca var väl en populär semesterort för svenskar på den tiden då filmen gjordes, kanske var det därför som man valde att göra Jönssonligan på Mallorca. Så att alla skulle känna igen sig i de trånga bakgatorna, de stekheta eftermiddagarna och pappas klumpiga försök att göra sig förstådd för hotell receptionisten. Ursch.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Att jag läser VK enbart för Rocky's skull. Och att jag gillar honom för han är en bitter, ironisk och lite halvtaskigt tecknad hund som hellre spyr blod i en månad än åker till nåt överskattat paraplydrinks-paradis.
jobb och begreppet "tung" musik
Satt idag och tittade på en svindyr film från 1997 när jag fick ett SMS från min lojala fanbase som ville ha ett nytt blogg-inlägg. Min bortförklaring (denna gång) är väl jobb. Dygnet är duktigt uppochnedvänt, när klockan visar 5 på eftermiddagen kan det lika gärna vara 5 på morgonen. Arbetet består mest av att vara scenarbetare, kånka på trumsett, förstärkare, gitarrer, banderoller och annat grejs som hör till en death-metal-dubbeltramp-gurgelskrik-sång-Festival. Inte min typ av musik, men man får se rätt mycket färgstarka karaktärer. Dom ser man kanske varje dag på stan, men nu är de alla samlade i en enad skrikande gröt, som stundtals påminner om ett piercat och tatuerat väckelsemöte. Jag har även märkt att dreadlocks-frisyren verkar ha gjort en slags resa från reagge och rastafari-kulturen vidare in i hjärtat av det som hör denna heavy-metal kultur till.
Sen blir man ändå smått nostalgisk då man tänker på gamla barndomskamrater som avgudade band som Samael och Dark Tranquillity, hur dessa långhåriga kamrater då skrek som påtända hyenor (när folkölen gjort sitt) hur jävla bra dessa band var. Jag har gått från att ha varit på blygsamma tonårsfester där man fick stå ut med den där sortens musik - till att vid en ålder av 28, bära samma musikers instrument. Jag vet inte om det är ett kliv ner på stegen eller ett kliv upp. Sen börjar jag förstå att folk har en olika uppfattning om vad TUNG musik är. Vissa menar att riktigt TUNG musik består av dubbeltramp, distade nedstämda gitarrer och "growlande" sångare. Själv är jag av en annan uppfattning.
Som när dom skulle testa ljudet på scenen igår eftermiddag och spelade en cd med AC/DC. Enligt mig är det bandet "tyngre" än all köttig dubbeltramp i världen.
Infogar en bild på Angus Young, han är lika lång som morsan och väger bergis 55 kilo. Men som musiker är han tung
Kärlek + Internet = Njaaaaaaa...
1. Jag älskar dig
2. Puss och kram
3. Jag saknar dig
Här ovan har jag lagt upp tre meningar som kanske skulle kunna gå under namnet Kärleksförklaringar. Den 3e "kärleksförklaringen" kan vara nästan mellan vemsomhelst, men den 1a och 2a är väl mest vanlig mellan två parter som är tillsammans på något sätt. Och det är ju fint. Kärlek är fint, och jag har inget dåligt att säga om dessa tre meningar.
Men.
När man sitter på en förstaparkett- i rollen som det Tredje Hjulet - och får se två (eller fler) parter kasta dessa fraser mellan varandra på exempelvis Facebook, känns det som att jag rent mentalt håller på att kissa på mig. För dessa tre fraser kan vara väldigt vackra när de går från mun till mun, eller i ett privat kärleksbrev, men när det bankas upp på - exempelvis - Facebook så blir det alltid så otroligt fisigt, som Astrid Lindgren sa. Och när dessa fraser dessutom förstärks med ett eller 10 svarta hjärtan ( <3 ) då ångrar jag nästan att jag betalar internetavgiften överhuvudtaget.
När jag förresten såg det där <3 för första gången trodde jag det var nån som försökte avbilda en sned penis med vass huvudände. Jag var troligen inte så fel ute ändå...
Jag läser inte andras bloggar (förutom Nils'), men Betty skickade mig ett utkast häromdagen från Alex Schulmans blogg där han hade postat några Facebook-kärleksförklaringar mellan Agneta Sjödin och hennes kille. Jävlar i min låda vad det var hjärtan och gulligull. Till och med Filip och Fredrik kunde inte undvika att kommentera detta i deras utmärkta Podcast. På ett sätt kan jag tycka att det var lite tjuvaktigt av Schulman att smeta upp det där på sin blogg och på så sätt basunera ut det till de tusental(?) som läser hans rader, men å andra sidan är både Agneta och hennes kille två kända (nåja) och framförallt myndiga personer som själva får ta ansvar för vad de lägger upp på sina respektiva facebook-sidor. Samtidigt kan jag önska att Schulman inte gjort det, för då hade jag sluppit att inte bara kissa ner mig, utan även spy ner mig själv rent mentalt. Kärleksförklaringar är fina, och nåt av världens bästa citat är fortfarande All You Need is Love. Men såhär 2011 tycker jag man kan tillägga All You Need Is Love (but go easy on Facebook).
Jag minns när jag skaffade MSN för X antal år sen och slöpratade med en kamrat, jag sa nåt halvroligt och denne svarade med ett LOL. Jag vet inte hur jag såg ut just då, men Fågelholksreaktion skulle nog vara en passande beskrivning. För vad är det som händer? Är 80 och 90-talisterna så pass slöa att det inte räcker med att skriva "Hahahaha, det var roligt" ? Man måste istället ta till sig tre snabba och enkla bokstäver (som dessutom är lånade från engelskan) för att uttrycka sina känslor. Jag menar WTF ?
Jag gnäller igen, det vet jag, det här var tänkt att bli ett inlägg av en annan sort. Men det får jag väl skjuta på litegrann då...igen.
Solen tittar iallafall nu in genom våra orena fönster, det ser ut att bli en fin eftermiddag och då ska man inte sitta och gnälla. Jag ska koka lite kaffe och ta mig an en tegelstensroman av Ernst Brunner som handlar om Carl Michael Bellmans blöta äventyr i 1700-talets Stockholm.
Lite bakåtsträvande kanske, men WTF...
lite gnäll...
Jaha, då ska man på besök till Arbetsförmedlingen igen. Jag står framför spegeln och undrar om jag ska ha den röda förföriska, eller den svarta genomskinliga.
Arbetsförmedlingen fick förresten smisk i TV för någon dag sen när man ifrågasatte det här med Jobbcoacher. Vad gör dom? Vad kan dom? Vad är dom till för? Har dom rätt att föreläsa om självförtroende till desperata arbetslösa människor när dom inte är utbildade till det? En utbildad psykolog gnuggade händerna i TV och svarade på den sistnämnda frågan: " Nej, naturligtvis kan dom inte det ".
Jag är inte förvånad över varför dom här frågorna ställs, det är mer konstigt att dom ställs först nu och inte för två år sen. Bläddrar man tillbaka i den här lilla www-journalen kan man säkert hitta några gnälliga rader om just jobbcoacher.
Jag gnäller för jävla mycket, men är det inte det en blogg är till för? Dessutom håller jag på att bli en gammal gubbe nu, då får man gnälla lite.
Tisdags-B-filmen
Vi såg en film i afton. Betty sa efter nån timme att " den va väl inte sådär jättebra ". Alltså, den var rätt dålig. Det var ändå ett rätt påkostat gäng som man fick se slåss mot ett hopplöst manus; Mikael Persbrandt, Jakob Eklund, Suzanne Reuter, Krister Henriksson och Izabella. Scorupco.
Storyn kretsar kring religion och mord uppe i ett snöigt Kiruna, som får dagsljus 3-4 timmar om dagen. Nån har mördats och Izabella måste slita sig från sitt jobbiga jobb i Stockholm och åka upp tilll hemtrakterna för att kolla att släkten inte går och hänger sig p.g.a den här tragedin, eller nåt. Persbrandt går runt och kisar, Suzanne Reuter har en något cool gråsprängd tant-frilla, men ser inte ut att trivas. Krister Henriksson bär slips, såklart. Ser lika charmig och motiverad ut som en pyspunka ungefär.
Filmen hette Solstorm. Men det var aldrig nån sol med i bild, bara mulet väder och några bilder på ett norrsken (för att liksom försäkra oss som tittar på skiten att vi nu befinner oss åtminstone en bra bit ovanför Sundsvall).
Sverige är skitdåliga på att göra film, det är lika bra att säga som det är. Eller åtminstone skitdåliga när det gäller att göra film som är bra. B-filmer däremot finns det ingen hejd på, dom kan ju i och för sig vara underhållande på sitt sätt, men då ska man helst veta från början att dom är B-filmer.
Om du (trots min bittra recension) skulle se den här filmen, ber jag dig hålla ögonen öppna då Persbrandts karaktär fattar eld. Det var en scen laddad med otroligt mycket allvar, men Persbrandts min gjorde att det garvades rakt ut här i vardagsrummet.
Scenen var rolig, dels för att:
1. Hur många gånger får man egentligen se Persbrandt stå i en skidstuga?
2. Hur många gånger får man egentligen se Persbrandt stå i en skidstuga med b-igt animerade eldlågor på axlarna?
3. Persbrandt skrek inte. Han gjorde ingenting för att släcka elden. Han bara stod och såg ut som han gör när han kanske väntar på en buss, beställer en öl, eller rakar sig. Det var som att Persbrandt nått sin ultimata peak i coolhet, som om att han övertalat producenten på sitt slarviga Gunvald-Larsson-manér: " Hööörrö du det är bara fjollor som skriker näråm brinner serru. Det skaru ha klart för dig alltså, slå på kameran nu så kör vi, era jävla sopprötter".
För den scenen på 3-4 sekunder kan jag säga att Solstorm är värt en titt.
Nu tror jag det blir att sova, även om jag är grisigt sugen på kaffe.
Mitt-på-dagen-TV
Jag har gjort ett t-shirt tryck. Det låter säkert proffsigt, men då håller jag det hemligt att jag bara ritat på en grå Tshirt med tuschpennor. Man ska ju va så bra på sånt där, bygga, sy, snickra, laga gourme-mat mitt i veckan. Jag vet inte vad jag ska äta idag. Förmodligen mat.
Vi slötittar på vad jag kallar för Mitt-på-dagen-TV, dvs pinsamma matinéfilmer och tvserier som det aldrig kommer bli nåt av. Betty slog på SVT1 som vid 2-tiden idag visar en film som heter Den Stora Lögnen. En ganska urusel film, karaktärerna är som tagna ur gamla trasiga reklamfilmer för tvättmaskiner och cigarettmärken. Det är en film med 14 strålkastare på varje person.
" Jag chansar på att den här filmen är från...1958 " säger jag. Sen kollar jag upp det på TV.NU och den är tydligen gjord 1959. Filmen handlar om nån rik familj i den amerikanska förorten, ungdomarna klär sig som 50åringar och alla butlers som sorgset går runt i de upplysta festlokalerna i filmen är mörkhyade, flinar i falskhet och säger stereotypiska repliker som: " Sure thing, boss. One drink comin' right up! ".
Såna här amerikanska matinéer - i mitt-på-dagen-tv - är som en grov baksmälla. Man mår illa och blir ljuskänslig.
Då piggar en promenad kanske upp.
Ett brev till han som syns lite för mycket
Du syns lite för mycket nuförtiden; först var det köket, sen så mycket bättre, sen schulmans show, sen rakt in i sveriges lilla folieförpackade söndags-fnitter Solsidan. Och för nån dag sen var det nån eldkvarns-konsert på TV.
Och snart följer en ny köks-säsong. Hade jag varit din agent hade jag sagt: Nu tar vi ett steg tillbaka. Du kan lira gura, steka kotletter och dricka hur mycket vin du vill. Men inte framför en kamera va? Nu tar vi ett steg tillbaka...
rapport från Noomi(ndalen)
Jag kände jag ville se nån svensk film. Det har blivit mycket amerikanskt på sistone, jag kan bli väldigt less på det. Nuförtiden nöter vi rätt mycket Californication. En serie som handlar om en kille som super, röker, fumlar och ligger runt med en massa tjejer medan han fortfarande är väldigt kär i en tjej som han inte längre är ihop med, som han däremot har en 12 årig dotter med. Den kvinnan är också kär i han som super, röker och ligger runt, men hon vill ändå inte vara med honom. Inte hela tiden i alla fall. Hon tänkte gifta sig med nån, men hon struntade i det i sista stund. Hon tänkte satsa på han som super, röker och ligger runt men det blev inget ändå.
Låter det konstigt? Det är kanske lite konstigt. David (Jag var Mulder i Arkiv X, minns du?) Duchovny spelar huvudrollen. Han gör den rollen rätt bra. Fick läsa sedan i nån gammal tidning att han brottats med både alkohol-drog-och sexmissbruk. Då tänkte jag att han kanske inte behöver spela så mycket. Han bara är sig själv och får betalt för det. Ett rehab som betalar patienten, istället för tvärtom.
Men huvudpersonen i dagens filmval hette Noomi Rapace. Sveriges senaste superhjältinna som kan röka kilovis med cigaretter och äta hur mycket pizza som helst genom tre (3) filmer - utan att få problem med vare sig vikt eller kondition. Det är ett tungt jobb, men nån måste göra det.
Flickan som sprängde män som hatade kvinnor som lekte med elden, eller nåt sånt hette filmen. Det var den 3e i ordningen. Den var som en ganska utdragen rättegång. Noomi (eller Lisbeth som hon heter i filmen) är med såklart, ibland med ansiktet sönderbombat av smink, piercingar och tuppkam. Ibland totalt osminkad och med ena sidan av huvudet rakat. Dock har hon samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Sammanbiten, misstänksam, kvick och intelligent. Typ raka motsatsen till " Pölsa " i Smala Sussie. Filmen var väl helt okej, men om jag ska rekomendera nån av dom här filmerna så säger jag nog första. Mest för Peter Habers skull. När han är med i filmer av den kalibern, undrar jag hur fan han kan säga Ja till femton Beck-filmer till...
Men hon har blivit som en egen liten planet, Noomi. Alla verkar vilja resa dit och veta hur den planeten fungerar, gärna sticka in en svensk flagga där också, nu när hon rör sig utanför landets gränser. Noomi ser alltid lite arg ut, hon stirrar stint på mig genom tidningarna när jag går i affären. Kanske är det hennes sätt att försvara sig. Innerst inne vill hon kanske bara bjuda mig på pizza. Höra hur jag har det på min för tillfället förkylda planet.
for cold
Jag sitter i ett förkylt läge.
Inte i ett lika drygt läge som Betty, dock. Där är det verkligen baklås. Hon har slagit läger i sovrummet tillsammans med två tjocka täcken, en morgonrock, och en grimas som ser ut att behöva sömn och flera liter honungs-te. Jag var på stan för inte så längesen, en man och en kvinna stannade av mig på gatan. Kvinnan hade ett pappersblock och mannen en kamera. Dom var från tidningen och ville ställa några frågor om hur jag håller mig frisk i Februari.
- Februari är ju en månad då många blir förkylda och sjuka, förklarade kvinnan. Mannen tog kort.
- Jag blir aldrig förkyld, sa jag och gav läsare av tidningen kloka råd som att ta generöst av den friska luften och tvätta händerna med tvål när man kommer hem från stan. Sen gick jag därifrån.
Februari? Sjukmånad? Struntprat.
Men nu sitter jag här lika förbannat. Det är den 15e februari. Typiskt.
en liten uppdatering...
Jaha, ska man skriva några rader då? Efterfrågan är stor, nästan enorm.
Om vadå? Vraket som heter Charlie Sheen? Näe, han gillar jag inte. Wikileaks? Nä, det vet jag knappt vad det är, förutom en professionell skvallersida. Och Assange, vad är det för efternamn? Kan man heta så? Tydligen.
Och Egypten är i uppror, stenar flyger kors och tvärs och på TV ser man folk med stora bandage i huvudet som bara vill leva vanliga liv. Såg på Debatt när dom surrade om Egypten, en av debattörerna hette Egypten i efternamn. Belinda heter programledaren, hon är bra med sitt hår och sin göterborgska.
Idag är det för övrigt Lördag, det snöar lite ute och MTV kör ett Sweet Sixteen-maraton som jag valt att undvika.
Får jag tipsa om en bra låt? En sån där som får en att känna sig cool. Lördagscool.
Gå in på Youtube eller Spotify, skriv The Coasters med låten Down in Mexico, och känn dig cool.
Själv ska jag skala potatis och ta på mig ett par byxor.
Taa.
humor at 08:59
Det är tidigt på morgonen. Ganska i alla fall. Utanför ligger hela 20 minusgrader i luften och bara myser. Frostbitar hänger i trädens spretiga fingrar. Frostbitar skulle garanterat hänga i ansiktet på mig om jag gick ut. Jag har börjar bli sådär långskäggig igen. Uteliggarskäggig. Layoutskäggig.
Det är pappahumor.
pics and shit
Vi spelade förra veckan med The Mush and Stash Enterprise på Scharinska, Umeås finaste hak. Tyvärr brann en liten bit av det haket ner klockan 4 på morgonen (ungefär 6-7 timmar efter att vi spelat), men det gick att rädda och nu verkar kåken vara back in business.
Bilder från den spelningen finns att beskåda på http://perkjell.blogspot.com/ - ni får "scrolla" ner en bit, sen dyker det upp tre bilder. Jag hade på mig Bettys fina hatt, och en halsduk runt den som jag låtsas-snodde från min moster.
fredagsmummel
Fredagkväll. Klockan i köket tickar, utanför fönstret bjuds Umeå på sitt första riktigt påträngande snöfall. Det har hållit på några dygn nu. Vägarna plogas av traktorer, för att några timmar senare se likadana ut som tidigare. Dom som plogar vägarna får alltid skit vid den här årstiden. Även om dom plogade idag så får dom i alla fall skäll i morgonbitti för då är det "oplogat".
Jag var med farsan på affären (eller affär och affär - vi var på ÖB) och medan jag stod i kön såg jag att farsan stod och läste Aftonbladets löpsedlar. Han kom sedan fram till mig och berättade:
" Jag stog nyss och läste löpsedlarna, det stod: Snöoväder drabbar Sverige! Halka och noll sikt! Här kan du se vilken skala din kommun ligger på i Ovädret! "
Sen tillade han:
" Du vet, när jag var liten då sa man såhär: Nu är det vinter! Då tar man på sig ordentligt med kläder och byter till vinterdäck. Punkt."
Jag förstår vad han menar.
Inget ont om folk som bor under Gävle nu, men jag fascineras alltid varje år över paniken som drabbar (exempelvis) Stockholm, när vi är en bit in i November. Snön faller och blir 20 centimeter hög och folk skanderar: "Snökaos! Blixthalka!" Va fan, vintern är inget nytt fenomen. Den kommer i år. Den kommer nästa år. Jag är dessutom väldigt säker på att vintern kommer komma 2016. Men men...
Jag försöker få hit Billy i afton så vi kan leka krig på Xbox 360, men han verkar upptagen med nån slags personalfest via jobbet. Jag har aldrig varit på en personalfest, jag bommade dock en sådan en gång. Det var när jag jobbade på ett lager och alla ville jag skulle komma, men det kändes inte aktuellt. Dom söp som svin och fotograferade varandras lager-k*kar med engångskameror och, ja...det var inte riktigt min " crowd " om jag får använda ett engelskt ord..
Xbox Live (eller kanske: young guns)
Har suttit och spelat krigsspel på Xbox Live.
Alltså, man spelar med och/eller mot folk som sitter lite överallt runtom i världen och leker krig. Det är såklart roligt som fan. När man sitter där och spelar får man dock se att vissa är snuskigt duktiga på det här med att Tvspels-kriga. Under ett spel hinner jag med att ta livet av minst 10 pers, men sen när spelet är över ser man att det finns dom som klarar dubbelt så mycket - och mycket mer. När jag sen ser deras spelar-namn, deras poäng, vart dom kommer ifrån osv så tänker jag mig oftast att det här är människor som tar detta på allra största allvar. Dom är äldre än mig, dom är kanske sjukt fascinerade av vapen och allt som har med krig att göra. Kanske har dom legat i det militära och ser tillbaks på den tiden med stolthet i själen...
Eller?
Nej, det visar sig att jag har fel. Många av dom som sitter och skjuter mig gång på gång är födda under mitten av 90-talet. Ibland hör jag hur spelarna pratar med varann på ett headset, det är franska, engelska, spanska, grekiska, norska, ibland svenska. Ljusa små röster av alla nationaliteter gör intrång i mitt vardagsrum.
Igår morse när jag satt och pangade observerade jag en i spelet som hoppade från hustak, skjöt folk via helikopter, han hade en bazooka på ryggen, han kröp i kamouflage-mundering genom daggigt gräs och hade ihjäl folk som flugor. En tuff mask över ansiktet, sprang som en dåre genom sönderbombade kvarter.
Jag tänkte: "Oj. Va duktig".
Sen slår denne " wonderboy " på sitt headset, och jag hör då hans pipiga pojkröst som säger på hög brittisk stämma:
"...NO! No, mommy! I want bread and jam for breakfast! "
Sen tittar jag närmre på hans spelar-namn:
CerEalKiller1998
En av spelets tyngsta giganter, med mask och ett högt urval av dödliga vapen, som kan hoppa från hustak och dräpa fiender på löpande band och rädda världen - gillar att äta bröd med kladdig engelsk sylt till frukost. Och det är mamma som styr upp...
surig och tjurig
Idag är det Onsdag och jag är inte på nå bra humör.
Det är ungefär 11 grader kallt ute. Kallt inne också. Är ensammen i lägenheten, hör konstiga ljud från vår Apocalypse Now-granne. Jag refererar till den filmen eftersom jag tänker på två saker när jag tänker på vår granne (som också är med i Apocalypse Now):
1. Krig
2. Hjärndöd
Jag var ute och gick igår och träffade då på en sotig och fläckig man som stod med ett sånt där Jesus Will Save You-plakat runt torson, han delade ut flyers om domedagen och hade matrester som hängde fast i hans gråsprängda skägg.
" Jesus will save you! " sa han, med döda hajögon och whiskey-andedräkt.
" Nej, jag vill inte " sa jag, för igår var jag inte på något bra humör heller.
" Take this! Jesus will save you!"
Vissa delar av historien är kanske påhittade/överdrivna. Men jag orkar inte hålla tråden.
Jag är inte på nå bra humör.
snabb-morgon
Det är frostig morgon. Klockan i köket tickar högt. Pensionärs-högt.
Igår bokade vi in ännu en spelning med det nya bandet Mush and Stash. Kommer bli skitbra.
Idag är det fredag, Betty är på toa, vi är bortbjudna på nåt.
Vet inte vad jag ska göra.
hej
lyxfälla söndag
Så var helgen förbi, den bjöd på mycket roligt. Två spelningar, gratis mat o dryck, trevliga människor. Nu sitter man här och är alldeles mör. Igår blev det inte mycket rörelse heller, vi låg mest i sängen och diskuterade världsproblemen. Min kvarglömda mobiltelefon till exempel.
På kvällen såg vi Lyxfällan, det programmet har jag aldrig sett förut. Bara hört talas om. Det handlade om en ung tjej som brände flera flera tusen kronor på kläder i månaden, hon hade fem olika banker och kilometerlånga skulder till följd av sin livsstil. Hon hängde mycket på Stureplan, köpte skor och väskor i multum. Då kom två farbröder i slips hem till henne och sa: " Såhär kan du inte fortsätta. Skaffa ett jobb ". Efter mycket medlande fick hon ett jobb på Subway, mack-kedjan. Flickan blev glad och sa:
" Jag hörde att Britney Spears jobbat på McDonald's, så va fan man måste ju börja nånstans ".
Människor kan stundtals vara fascinerande.
Såg sen att i nästa avsnitt kommer farbröderna i slips hem till en vuxen man som överväger att köpa en ny skoter i stället för mat till sina barn...
fredagsbabbel ( del 2 )
Vi spelar ikväll också, med vårt nya band. Jag, Lillebror och Joel. Bandet heter; The Mush and Stash Enterprise. Det finns ingen myspace eller facebook-grupp eller nåt annat sånt där högtidligt där man kan höra musik eller se på bilder. Sånt kanske kommer, det är det ingen som vet. Vad vi däremot vet är att vi spelar ikväll på Klubb Utkant'n. Jag har lånat en mönstrig skjorta från 70-talet som jag tänkte ha. Ser ut som om någon spytt pasta över hela min överkropp ungefär. Men den är fin, kanske tar den bort lite fokus från mitt taffliga försök att spela bas också. Vi får gratismat och öl för detta. Pengar hade suttit bättre, men just nu känns det som en bra deal för jag börjar bli hungrig.
Jag har köpt Keith Richards självbiografi. Den heter Livet... en ganska dålig titel. Rätt intetsägande omslag också. Men det är ju insidan som räknas. Såg Carolina Gynnings bok till salu på Ica ( !! ) idag. Där har man definitivt satsat på framsida och yta, annars är det väl ingen som köper skiten.
fredagsbabbel ( del 1 )
Det är Fredag, en rätt mulen och blåsig sådan. Isen som la sig som ett knottrigt täcke över gatorna för några dagar sen, har nu försvunnit p.g.a varm luft. Nu ser allt bara blött och sömnigt ut. Farsan kom förbi på kaffe och jämrade sig lite över att han måste åka flyg ner till Sthlm över helgen. Han ogillar flygplan, hade mycket hellre velat åka tåg. Jag förstår honom. Flygplan må gå snabbare, men tåg är - som Thorsten sa - balsam för själen.
Jag rostar bröd, läser lite skräp på internet. Betty syr ihop en mantel till nån som under allhelgonahelgen ska klä ut sig till nån fantom från en känd musikal. Jag gillar inte musikaler, sorry, men dom håller inte i mina ögon och öron. Jag gillar inte när folk sätter i gång att sjunga mitt i en film eller pjäs. Det blir alltid pinsamt, spelar ingen roll hur bra man är på att sjunga. Det är som att se sin mamma naken. På stan.
