jobb och begreppet "tung" musik
Satt idag och tittade på en svindyr film från 1997 när jag fick ett SMS från min lojala fanbase som ville ha ett nytt blogg-inlägg. Min bortförklaring (denna gång) är väl jobb. Dygnet är duktigt uppochnedvänt, när klockan visar 5 på eftermiddagen kan det lika gärna vara 5 på morgonen. Arbetet består mest av att vara scenarbetare, kånka på trumsett, förstärkare, gitarrer, banderoller och annat grejs som hör till en death-metal-dubbeltramp-gurgelskrik-sång-Festival. Inte min typ av musik, men man får se rätt mycket färgstarka karaktärer. Dom ser man kanske varje dag på stan, men nu är de alla samlade i en enad skrikande gröt, som stundtals påminner om ett piercat och tatuerat väckelsemöte. Jag har även märkt att dreadlocks-frisyren verkar ha gjort en slags resa från reagge och rastafari-kulturen vidare in i hjärtat av det som hör denna heavy-metal kultur till.
Sen blir man ändå smått nostalgisk då man tänker på gamla barndomskamrater som avgudade band som Samael och Dark Tranquillity, hur dessa långhåriga kamrater då skrek som påtända hyenor (när folkölen gjort sitt) hur jävla bra dessa band var. Jag har gått från att ha varit på blygsamma tonårsfester där man fick stå ut med den där sortens musik - till att vid en ålder av 28, bära samma musikers instrument. Jag vet inte om det är ett kliv ner på stegen eller ett kliv upp. Sen börjar jag förstå att folk har en olika uppfattning om vad TUNG musik är. Vissa menar att riktigt TUNG musik består av dubbeltramp, distade nedstämda gitarrer och "growlande" sångare. Själv är jag av en annan uppfattning.
Som när dom skulle testa ljudet på scenen igår eftermiddag och spelade en cd med AC/DC. Enligt mig är det bandet "tyngre" än all köttig dubbeltramp i världen.
Infogar en bild på Angus Young, han är lika lång som morsan och väger bergis 55 kilo. Men som musiker är han tung
