film-snobberier
Såg spelfilmen om Cornelis Wreesvijk för några dagar sen. Den var tyvärr inget vidare. Historien om Cornelis är rätt lång, så som filmskapare har man mycket att porträttera av, men det man gjort för filmen är att i princip ta dom där enkla och klassiska ögonblicken som alla känner till, som man redan sett på film X antal gånger: Cornelis och spriten, Cornelis och rymningen från Rehab, Cornelis och transvestit-grälet. I princip känns det lite som att man grävt ner sig i Aftonbladets skvaller-löp sen har filmen fått göra sig själv. Man verkar också vara jävligt noga med att inte tala allt för högt om Cornelis politiska sånger/åsikter (antar att det är för att filmen ska gå hem i alla stugor och på så sätt bli lite mera framgångsrik).
Jag tycker dom gärna fått vara och peta lite mer i Cornelis samspel med Fred Åkerström och producenten Anders Burman, och mer om den där sista skivan han gjorde. Och... ja, den hade kunnat göras lite annorlunda.
Men det är svårt med filmer som handlar om musiker, man ser ofta när det är playback och på sista tiden liknar de alla varann. Framgång, nergång, missbruk och halvtaffligt comeback-försök. Jag skyller det mesta på Hollywood och främst filmen om Johnny Cash.
Jag säger till Hollywood och Film-Sverige, som June Carter skrek till Johnny Cash och hans fyllegäng på 60-talet:
" Ya'll can't walk no line! "
spår av födelsedag
Just det!
Vi hade ju Födelsedags-party igår!
Därför har jag ont i kroppen. Därför är soffan/sängen sönder. Därför är det lite stökigt.
Först idag (tisdag) har jag samlat kraft till att diska, plocka och lite blygsamt dammsug.
Snart ska jag göra något så omordernt som att gå och posta ett brev.
Våfflor och Damm
Idag är det inte bara Fredag, utan Våffeldagen. Dagen man eventuellt ska äta våfflor. Vi gjorde en deal med varann här hemma att OM solen skulle skina idag skulle vi göra våfflor till lunch och spisa ute på vår soliga balkong. Solen kom på beställning, så det var bara att sätta igång. Jag har aldrig gjort våfflor, men jag tror dom blev ganska godkända. Efteråt drack vi varsin öl, en bil körde förbi nere på gatan, grädden satt sig som en knytnäve i magen. Betty hade på sig världens största jacka och ett par solglasögon, stolen hon satt på var ungefär 30 cm hög, vilket fick henne att se ut som en liten michelin-gubbe.
Sen var det tvättstugan. En arg tant har börjat sätta upp arga lappar på anslagstavlan därnere. Hon påstår att hon minsann bott och tvättat här i 10 år och har aldrig sett på maken till en sån smutsig tvättstuga. Hon överdriver, tvätttstugan är tipp-topp, hon grälar om dammråttor.
Jag och Betty döper henne i hemlighet till Dammråtta Damen.
anyone for tennis?
Människor är formbara, rätt bra på att anpassa sig, ta till sig och lära sig.
När jag gick en engelska kurs för några år sen fanns där en person som påstod att det gick inte att prata engelska om man inte bröt på den grövsta cockney-dialekten någonsin. Personligen tycker jag det låter lite löjligt att prata engelska på det viset om man kommer från nåt annat land än, tja säg England.
Personen hade bott och jobbat i England i lite mer än ett år och påstod att det var därför som cockney-dialekten hade fått sitt fäste. Nu är inte jag någon slags språkhistoriker, men jag är ändå ganska säker på att folk i (exempelvis London) inte går omkring på stan och pratar som om de tillhörde en konjak-sörplande överklass från 1700-talet.
Sen tror jag att om man bor i ett annat land så anpassar man sig till kulturen, maten, den eventuella tidszonen, språket osv osv osv. Men om jag flyttar till London i ett år och sen kommer tillbaka hit är jag ändå ganska säker på att jag inte skulle låta som nån Jane Austen-Lord.
Här har ni ändå ett klipp som är och nosar lite kring min tes (alternativt: mitt gnäll)
http://www.tramsmail.se/2011/01/25/lokala-dialekter/
Pluras och hans fulla Kök
Satt och såg på Pluras Kök i Tisdags.
Har hört en del om det, men aldrig sett ett avsnitt. Har faktiskt aldrig sett något program där Plura medverkat. Kan tänka mig att hans Eldkvarn får sig ett uppsving på sistone. Men även om Plura gått och blivit en folkkär figur och säkert nu klassas som en "skön kille" tack vare bland annat SVT, så kan jag inte riktigt köpa hans musik. En stor anledning är att han sjunger EXAKT som Bob Dylan. Det ligger i det där nasala och utdragna sättet, som även anammats av Ulf Lundell:
" Eeeyy, vi driiicker viiin och röker cigaretteeeer, tills sooolen gått neeeer i Stockholm uöööooo, vi vissla på vackra kvinnor, eeeeeyy ".
Lyssna till exempel på Pluras "Fulla för kärlekens skull" eller " MS Alkohol ", och hör sen (exempelvis) på Dylans skiva Blonde on Blonde från sent 60tal. Jag har inget emot att man hyllar en artist genom att härma lite, men det Lundell och Plura gör tycker jag ibland angränsar till att sno konceptet rakt av. Sen så kommer den där salongsberusade armén av inbitna svenska Lundell/Eldkvarn-fans och säger: "Nej, dom sjunger helt olika ". Folk som säger så lever på Förnekelse-gatan.
Men programmet Pluras Kök då? Jo fan, det var ju faktiskt sådär förfest-mysigt. Fredrik Wikingsson var med och syntes och hördes rätt mycket, en slags motsvarighet till den coola GW Persson i fiskarjacka som tog med sig laminerat kött i ICA-kasse.
Det bästa var när Plura skulle fråga Leif GW hur denne har det med nära manliga vänner. Plura var lite smått överförfriskad, och tack vare det fick han fram kvällens bästa citat:
" Du har du nåra såna här manliga...asså, som du kan ringa upp och säga; Vaffan ska ja göra liksom... ? "
(Förresten så undrade jag under programmets gång om Fredrik skulle kunna hålla sig EN ENDA GÅNG från att prata om - eller med - sin kära Filip Hammar och han lyckades hålla sig hela programmet. Sen så kom eftertexterna när Fredrik tillslut ringer sin Filip ändå och frågar hur man uttalar Aioli. Mancrush är bara förnamnet ).
...inför Söndag
Jag vill inte sova, om jag somnar är det Söndag och Söndagar brukar vara så jävla sega på nåt vis. Lite sådär Alfons Åberg-deprimerande. Ni vet, nån såndär grådisig bild på Alfons när han sitter ensam i fönstret i något fult betongkvarter, dom där mörka ledsna ögonen tittar ut över någon bakgård med trasiga klätterställningar. Regnet hänger i luften och alla jordens invånare verkar ha gömt sig. Eller bara beslutat sig för att lämna jorden. Alfons är lämnad kvar, han fick inte plats. Ingen biljett. Alldeles ensam i världen tillsammans med sin pappa. Alfons mamma är borta också. Pappa vill inte säga vart.
Solsidan är annars ett ganska bra språkrör för Söndagar. Dock börjar jag tycka att det blir lite uttjatat, saker och ting börjar upprepa sig lite. Lyxproblem och felprioriteringar. Men det är då fan så mycket bättre än Gör Om Mig-program och Parlamentet. Absolut.
Nu måste jag sova. Eller måste och måste, jag borde. Ska fan grilla i morgon...
men sator också
Var och såg Sator igår med bror och Betty. Riktigt skitbra var det faktiskt. Har under veckans gång lyssnat lite på bandet på Spotify, det ligger ett tätt lager av nostalgi över varje låt. Minns exempelvis när vi cyklade genom stan en sommar, lillebror tryckte fast en sån där vit cykelkorg på styret till sin BMX och i den korgen hade han en liten radio som vi matade med Sator-kassetter. Sen cyklade man järnet i nerförsbackarna samtidigt som man skrek-sjöng " I wanna go home " eller " I'd Rather Drink Than Talk ". Det var även intressant att se hur bandmedlemmarna såg ut, har aldrig sett nån bild på dom eller nånting. Däremot var jag inte förvånad över att dom hade långt hår och läderjacka. Det kändes lika självklart som BMX gjorde då man lyssnade som mest på Sator.
anteckningar om dusch
Jag är en duschslarver. När man har duschandet framför sig känns det som det drygaste man kan gå igenom. Att stå där och spola vatten på sig själv och stirra rakt in i väggen som en skadeskjuten noshörning. Vårat duschdraperi är dessutom kolsvart i färg, så när man drar för är det som att stå i nån dunkel håla. Det är svårt att se vad för schampoo jag använder, alla verkar ändå ge samma effekt. Jag snattar lite av Betty's flaskor, jag bryr mig inte direkt vad jag luktar när jag väl kliver ut ur duschen. Så länge jag slipper lukta fotbollsträning. Man vill ju bara ut ur duschen egentligen, först då kommer det roliga: kamma olika roliga frisyrer framför badrumsspegeln.
Mad Men? When!?
Medan jag skriver detta hör jag ljudet av serien Mad Men i rummet intill. Jag vet i och för sig att hon ligger och tittar på Mad Men också, därför kan jag säga att jag tycker mig höra ljudet. Jag har bara sett ett avsnitt av Mad Men. Eller okej då, 70% av ETT avsnitt. Inte ett helt. Jag tittar till det lite då och då när Betty kör det på laptoppen. Dom kör ganska stenhårt på reklam för vodka och cigaretter. Undrar om den serien påverkat smugglingen? Fast jag hackar inte på Mad Men för det. Jag förstår att det ger en karaktär ännu mer karaktär om den röker och/eller poserar med en martini.
Mad Men ska ju utspela sig på 50-talet, då den självsäkre mannen skulle representeras av Humprey Bogart, James Dean, John Wayne, Dean Martin eller kanske Frank Sinatra. Mer eller mindre alkoholiserade och rökhostande herrar i kostym och hatt, som sjöng sig in i kvinnornas mjuka famn för att sedan göra en snefylla och behandla dom som skit (ok, James Dean tror jag inte hann med så mycket i och för sig).
Men av det jag hört - från rummen intill där Betty tittat på Mad Men på laptoppen- så verkar det sällan vara nåt vidare drag i serien. Aldrig dramatisk musik, inga sirener från polisbilar, inga pistolskott, inte ens ett litet skrik... kanske en dörr som slår igen hårt. Det är bara lätta och nätta röstlägen, ungefär som informationen man får genom högtalarna när man ska åka flygplan. Ingen panik, ingen stress. Valium.
Men det kanske är för att under ytan ska det ligga en massa problem som håller karaktärerna i ett strypgrepp, typ missbruk, svek, lögner och otrohet. Men när kommer konsekvenserna? När sprängs den där skyskrapan dom jobbar i? När kommer egentligen en slipsklädd nisse att ramla ner från byggnaden (som i inledningen av serien)?
För då kommer jag vara där, i samma rum som laptoppen.
Tea for the Tillerman
Kaffebryggaren bröt ihop för en tid sen, och sedan dess har vi inte druckit kaffe. Vet inte vilken dag vi är inne på nu, men nog börjar det kännas tvåsiffrigt. Inget kaffe på morgonen, lunchen eller eftermiddagen. Hur blev det såhär? Är det lathet igen? Eller sitter det i pengarna? Vad kostar en ny BRA kaffebryggare? 300 spänn? Mera? Vart är bästa stället att köpa en sån? Media Markt!? Fan, det ligger ju minst 9 km härifrån. Men om vi dricker lite te istället då? Det är ju inte samma sak, men vill du hellre cykla i snöslask 9 km till Media Markt och söka rätt på en ny BRA och DYR kaffebryggare? Nä just det. Vill du ha socker till?
Så är läget ungefär.
Men socker till te är en svår dosering har jag märkt. Antingen blir det för lite så att det knappt märks, eller så blir det för mycket och teet smakar lika sötsliskigt som dom sista scenerna i Titanic.
Jag saknar stundtals kaffet, men samtidigt märker jag att det går att vara utan också. Men jag tänker inte fullständigt bojkotta den lilla bruna bönan. Det vore nog dumt.
Så bjuder du mig på kaffe, ja då dricker vi kaffe.
( Titeln på detta inlägg är förövrigt en sjukt bra låt med Cat " Yusuf Islam " Stevens som jag tycker du ska kolla upp på Spotify eller Youtube. En minut lång är den. Te-kokar-tid. )
observationer och sånt tjafs
Vi har dagens tidning (VK) i en månad, en sån där gratis-pröva-på-grej. Jag har saknat morgontidningarna, men nu när dom ligger där i brevlådan varje morgon under veckan så läser jag den aldrig. Kanske att jag bläddrar igenom den ibland (ungefär lika grundligt som folk gör med telefonkataloger), jag läser Rocky. Serien som lyckas med att vara tråkig och rolig på exakt samma gång. Skaparen Martin Kellerman mår nog bra. Men Rocky ska vara i serietidningsformat. Dom försökte ju göra en animerad film av serien Rocky för några år sen, det gick ju inget vidare. Vissa idéer gör sig bäst i sin hemmamiljö, karaktärerna är ofta dömda till undergång om dom exempelvis: Flyttar bort från sin hemmamiljö där vi lärt känna dem, eller ändrar något i sin personlighet som är en stor anledning till att vi gillar karaktären från första början.
Jönssonligan på Mallorca var den tråkigaste av Jönssonligan-filmerna (med Gösta Ekman). Dom var ju så hemmahörande i stundtals molniga/stundtals soliga Stockholm med deras rostiga gamla bil, som tjuvar smälte dom perfekt in i staden full av trafik, byggnadsarbetare, tobaksaffärer och svartvita polisbilar. Och ville man ha lite gräs och grönt var det bara att förflytta karaktärerna till skärgården lite snabbt.
Men sen ut på Mallorca, 38 grader varmt i skuggan. Vanheden, Harry och Sickan satt och var småfeta och solbrända och kisade ut över färgglada förorter, med trånga gränder och apelsiner hängandes från träden. Kanske tropiskt och vackert om man är där på semester, men inte om man är där för att göra en typisk svensk dratta-på-arslet-komedi. Undra hur pass mycket supa det blev därnere för alla involverade. Ulf Brunnberg bangade säkert inte. Han verkar så Happy-Go-Lucky. En av få svenskar som passar i guldarmband, med såna där svarta solglasögon och en glödande cigarett i mungipan.
Mallorca var väl en populär semesterort för svenskar på den tiden då filmen gjordes, kanske var det därför som man valde att göra Jönssonligan på Mallorca. Så att alla skulle känna igen sig i de trånga bakgatorna, de stekheta eftermiddagarna och pappas klumpiga försök att göra sig förstådd för hotell receptionisten. Ursch.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Att jag läser VK enbart för Rocky's skull. Och att jag gillar honom för han är en bitter, ironisk och lite halvtaskigt tecknad hund som hellre spyr blod i en månad än åker till nåt överskattat paraplydrinks-paradis.
jobb och begreppet "tung" musik
Satt idag och tittade på en svindyr film från 1997 när jag fick ett SMS från min lojala fanbase som ville ha ett nytt blogg-inlägg. Min bortförklaring (denna gång) är väl jobb. Dygnet är duktigt uppochnedvänt, när klockan visar 5 på eftermiddagen kan det lika gärna vara 5 på morgonen. Arbetet består mest av att vara scenarbetare, kånka på trumsett, förstärkare, gitarrer, banderoller och annat grejs som hör till en death-metal-dubbeltramp-gurgelskrik-sång-Festival. Inte min typ av musik, men man får se rätt mycket färgstarka karaktärer. Dom ser man kanske varje dag på stan, men nu är de alla samlade i en enad skrikande gröt, som stundtals påminner om ett piercat och tatuerat väckelsemöte. Jag har även märkt att dreadlocks-frisyren verkar ha gjort en slags resa från reagge och rastafari-kulturen vidare in i hjärtat av det som hör denna heavy-metal kultur till.
Sen blir man ändå smått nostalgisk då man tänker på gamla barndomskamrater som avgudade band som Samael och Dark Tranquillity, hur dessa långhåriga kamrater då skrek som påtända hyenor (när folkölen gjort sitt) hur jävla bra dessa band var. Jag har gått från att ha varit på blygsamma tonårsfester där man fick stå ut med den där sortens musik - till att vid en ålder av 28, bära samma musikers instrument. Jag vet inte om det är ett kliv ner på stegen eller ett kliv upp. Sen börjar jag förstå att folk har en olika uppfattning om vad TUNG musik är. Vissa menar att riktigt TUNG musik består av dubbeltramp, distade nedstämda gitarrer och "growlande" sångare. Själv är jag av en annan uppfattning.
Som när dom skulle testa ljudet på scenen igår eftermiddag och spelade en cd med AC/DC. Enligt mig är det bandet "tyngre" än all köttig dubbeltramp i världen.
Infogar en bild på Angus Young, han är lika lång som morsan och väger bergis 55 kilo. Men som musiker är han tung
