film-snobberier
Såg spelfilmen om Cornelis Wreesvijk för några dagar sen. Den var tyvärr inget vidare. Historien om Cornelis är rätt lång, så som filmskapare har man mycket att porträttera av, men det man gjort för filmen är att i princip ta dom där enkla och klassiska ögonblicken som alla känner till, som man redan sett på film X antal gånger: Cornelis och spriten, Cornelis och rymningen från Rehab, Cornelis och transvestit-grälet. I princip känns det lite som att man grävt ner sig i Aftonbladets skvaller-löp sen har filmen fått göra sig själv. Man verkar också vara jävligt noga med att inte tala allt för högt om Cornelis politiska sånger/åsikter (antar att det är för att filmen ska gå hem i alla stugor och på så sätt bli lite mera framgångsrik).
Jag tycker dom gärna fått vara och peta lite mer i Cornelis samspel med Fred Åkerström och producenten Anders Burman, och mer om den där sista skivan han gjorde. Och... ja, den hade kunnat göras lite annorlunda.
Men det är svårt med filmer som handlar om musiker, man ser ofta när det är playback och på sista tiden liknar de alla varann. Framgång, nergång, missbruk och halvtaffligt comeback-försök. Jag skyller det mesta på Hollywood och främst filmen om Johnny Cash.
Jag säger till Hollywood och Film-Sverige, som June Carter skrek till Johnny Cash och hans fyllegäng på 60-talet:
" Ya'll can't walk no line! "
Kommentarer
Trackback
