...inför Söndag
Jag vill inte sova, om jag somnar är det Söndag och Söndagar brukar vara så jävla sega på nåt vis. Lite sådär Alfons Åberg-deprimerande. Ni vet, nån såndär grådisig bild på Alfons när han sitter ensam i fönstret i något fult betongkvarter, dom där mörka ledsna ögonen tittar ut över någon bakgård med trasiga klätterställningar. Regnet hänger i luften och alla jordens invånare verkar ha gömt sig. Eller bara beslutat sig för att lämna jorden. Alfons är lämnad kvar, han fick inte plats. Ingen biljett. Alldeles ensam i världen tillsammans med sin pappa. Alfons mamma är borta också. Pappa vill inte säga vart.
Solsidan är annars ett ganska bra språkrör för Söndagar. Dock börjar jag tycka att det blir lite uttjatat, saker och ting börjar upprepa sig lite. Lyxproblem och felprioriteringar. Men det är då fan så mycket bättre än Gör Om Mig-program och Parlamentet. Absolut.
Nu måste jag sova. Eller måste och måste, jag borde. Ska fan grilla i morgon...
