ett vykort från Mads
Mads Mikelsen har det soft. Han kliver ut på verandan till något som föreställer ett soligt hotell i ett land därpalmerna dansar i milda vindar och solen lyser på allt och alla. Mads kastar sig sedan ut i en swimming-pool med glasklart vatten, de små bubblorna viner runt hans vältränade 40-nåntingkropp. Sedan kliver hanupp och sveper en handduk runt sig, stryker bak håret och trillar i armarna på en ung kvinna, sen kommerett barn springande från en sandstrand och även han faller i Mads famn. Innan vi skiljs åt vänder Madssina stålblå ögon in i kameran och konstaterar i ett filosofiskt ögonblick med lite knagglig dansk-svenskaatt " livet är inte de dagar som går, det är de dagar du minns ". Ett vykort från Mads och företaget fritidsresor.
Men man minns ju dåliga som bra dagar. Bakfulla söndagar med bara ångest och en b-film som sällskap,katastrofen i skolmatsalen när man tappade matbrickan i golvet framför sina plågoandar, det där provet man pluggade ihjäl sig till som ändå inte fick mer än 10 rätt, när man tappade bort sitt barn bland tusentals stressade resernärer på arlanda. Sen finns det såklart värre saker som kanske kräver åratal av terapi och återhämtning.
Sånt är svårt att radera, då är det knepigt att ta till sig Mads tillbakalutade visdomsord. Vem har råd att dra till Thailand hux flux när man har högar av räkningar som ligger och jäser på golvet i hallen? Hur många har lyxen att få ramla i famnen på nån tjej på en vit sandstrand?
Kanske är jag lite väl svart-på-vitt, men till skillnad från vykortet från mads och fritidsresor väljer jag att varaen gnutta mer realistisk. Varför kan åtminstone inte Mads vara gipsad från nån olycka? Eller kanske lite bakfull?
Eller så är jag bara tjurig för att det är gråmulet i Umeå och bara 7 grader ute
morgonrocksmonstret
Vaknade vid 4-tiden i morse i ett hyfsat mörkt sovrum, dörren till rummet var öppen och jag tyckte mig se en mörk gestalt stå och glo på mig där jag låg. Personen var lång och bred och mellan de grova axlarna satt ett konstigt format huvud. I mitt nyvakna stadie beslutade jag mig för att ta reda på om det här var inbillning eller på riktigt, så jag tog en tshirt från golvet och kastade på figuren i dörröppningen. Ingenting hände, den fortsatte stå där. Jag kunde inte urskilja ett ansikte då allt jag såg var den mörka siluetten, jag bestämde mig för att det var inbillning och försökte somna om. Betty sa ju att hon låste ytterdörren i går kväll, ingen kan ta sig in här ändå, jag befinner mig i nåt slags sov-limbo och är inte att lita på.
När jag vaknade för en timme sen, runt 06:00, hade morgonljuset tittat in i rummet lite mer och lyste upp platsen där gestalten stått. På ett sätt stod den fortfarande kvar, men nu kunde jag se att det var ett gäng morgonrockar som hängde på en krok på dörren som i samspel med mörkret, och en svag ljusstrimma från vardagsrummet, målat upp den påstådda observeraren. T-shirten som jag kastat i min modigaste stund låg skrynklig på golvet, jag gick upp och gjorde kaffe och flinade åt hur man i ett halvvaket stadie lätt kan förvandlas till det där barnet som tror att alla möjliga monster kryper fram ur garderober och vrår så fort man släcker lampan.
Klart man kan vara rädd för mörker även i vuxen ålder, men för min del har det avtagit rätt mycket. Men man ska inte underskatta fantasin, den är ju viktigare än kunskap som han sa, den där Einstein.
någons dumjävel
Jag stod vid en av Umedalens busshållplatser, en kasse i handen, en ryggsäck på ryggen och en lite onykter lillebror till höger. Klockan var runt 7-6 tiden, det var 1:a Maj och det här var några år sen.
Plötsligt känner jag hur någon står utmed mig, någon som luktar alkohol och cigaretter. Han står väldigt nära, hans ögon är simmiga och han blåser cigarettrök i ansiktet på mig, han ser ut som en sån som slår tjejer. Osäker, vältränad och ett dåligt ölsinne. Jag säger ingenting, han vill uppenbarligen slåss. Hans kompis verkar vara "the good cop", han pratar kärleksfullt på fyllan med någon i sin mobiltelefon. Jag utmanas av "the bad cop".
" Äru emo eller? " säger han till mig, han har synat mig från skorna till hårfästet.
" Vad menar du? " säger jag.
" Emo? Är du ett sånt där JÄVLA emo? "
Är det såhär det ska bli nu? tänker jag. Ett onödigt fylleslagsmål på första Maj. Vad patetiskt. Jag är uppenbarligen den i sällskapet som har fler än två hjärnceller i huvudet så jag pratar med den fulla ligisten som jag skulle med en sur 4-åring:
" När du säger emo, vad menar du då? "
" Jamen vaffan, emo! En sån där emo-unge ".
" Vad menar du när du säger emo? "
" Emo!! Emo-unge! En som är emotionell ".
" Alla är väl emotionella, är inte du emotionell ".
" Jamen jag gör ingen grej av det! Jag håller inte på med känslor ".
" Det verkar som att du är ganska känslosam nu, du ser arg ut "...
Senare kom bussen och vi klev på och fortsatte prata, det visar sig att han just kommit ut ur fängelse. Han kallade sin mobilpratande kompis för " cp-unge " och " dumjävel " hela tiden. När jag klev av 8-9 kilometer senare vid Ålidhem hade jag fått hans telefonnummer. Han ville jag skulle ringa och snacka mer nån gång, när jag klev av bussen sa han: "Lova att du ringer nu".
Jag har aldrig ringt och det finns många anledningar till varför, men på det stora hela beror det nog på att jag inte vill vara någons "dumjävel".
Ha en bra Lördag.
skvaller-tv
Tänk att jag hade på känn att Filip o Fredriks nya program "Breaking News" skulle vara dåligt. Redan i namnet var det nåt som kändes lite osäkert. Filip och Fredrik härstammar från början från tidningen Aftonbladet, och i deras nya program så märks det vilket journalist-ägg dessa två har kläckts ur. Själva "nyheterna" handlade mest om rent Klick-TV-skvaller, som Lindsay Lohans urringning på Kim Kardashians bröllop och vad kungen och Silvia äter för pizza i Tyskland, och att Per Sindig Larsen fått en stor fisk och lagt ut bevis på detta på sin Twitter:
" Vad är det för typ av fisk? "
" Jag vet inte, om nån tittare vet kan ni skicka in svaret och få en T-shirt ".
Filip och Fredrik är bra i vissa forum (deras podcast kan t.e.x vara väldigt underhållande), men här känns allt bara skitnödigt. Två kamerahungriga superegon som inte kan låta en gäst prata själv i mer än 30 sekunder.
Tror jag hoppar nästa program och kollar på "Maestro" i stället, mest för att F och F tycker det är skitdålig TV, långt ifrån den s.k "journalist-rock n roll" som dom själva anser sig bedriva.
" den enkla skulden och så skam... "
Hej. Nu är jag här.
Efter mycket påtryck från min lokala fan-base (som såvitt jag vet består av 2-3 personer) kommer här ett inlägg om...ja, vi får väl se vad det blir.
Vi är inne på Augustis sista kapitel, folk suckar och mumlar om att nu är sommaren slut. Min storebror påstod att sommaren är kvar sålänge temperaturen håller sig vid 10 grader under ett dygn, men det är slutet på Augusti ändå. Jag har inget emot hösten, det som gör att den känns dryg är väl själva övergången från röda löv och fuktig asfalt, till snöstorm och 20 minusgrader. Vissa menar att Sverige är fint på vintern, men då ser man knappt något av Sverige.
På tal om Sverige så har Jägarna 2 premiär i dagarna. Rolf Lassgård axlar återigen rollen som...ja vad hette han nu? Erik. Så var det. Polisen som återvänder till hemtrakterna i Norrland för att ta tag i orättvisorna och läsa lusen av skogs-buset som kör stadsjeepar och dricker sprit ur kåsa. Svenska filmer tror jag ställer för höga krav på sig själv, det ska handla om så mycket och det måste intressera hela tiden. I Danmark är det annorlunda, där kan man göra en film om en Fest som spårar ur och vad som händer med karaktärerna efter det. Inga krusiduller, bara rak och ärlig ångest. Vill man se bra dansk film har jag tips på två bra regissörer, det är lätt att komma ihåg för efternamnen rimmar: Lars Von Trier och Susanne Bier.
Idag går för övrigt en bra film på 4an med b.la Nicole Kidman, Jack Black och John Turturro: Margot at the Wedding.
Det blev ett inlägg om film det här, jag får återkomma med nåt mer stabilt nästa gång. Titeln till dagens inlägg är förövrigt snott från en Olle Ljungström-låt. Jag hade tänkt skriva om skulden och skammen jag känner för att jag inte skrivit här på länge. Men jag känner varken skuld eller skam, jag har bara haft annat å göra.
Men Olle Ljungström-låten är väldigt bra.
http://www.youtube.com/watch?v=JSpGySQb_Ws
