Off The Road

Vaknade vid 4-tiden i morse i ett hyfsat mörkt sovrum, dörren till rummet var öppen och jag tyckte mig se en mörk gestalt stå och glo på mig där jag låg. Personen var lång och bred och mellan de grova axlarna satt ett konstigt format huvud. I mitt nyvakna stadie beslutade jag mig för att ta reda på om det här var inbillning eller på riktigt, så jag tog en tshirt från golvet och kastade på figuren i dörröppningen. Ingenting hände, den fortsatte stå där. Jag kunde inte urskilja ett ansikte då allt jag såg var den mörka siluetten, jag bestämde mig för att det var inbillning och försökte somna om. Betty sa ju att hon låste ytterdörren i går kväll, ingen kan ta sig in här ändå, jag befinner mig i nåt slags sov-limbo och är inte att lita på. 

När jag vaknade för en timme sen, runt 06:00, hade morgonljuset tittat in i rummet lite mer och lyste upp platsen där gestalten stått. På ett sätt stod den fortfarande kvar, men nu kunde jag se att det var ett gäng morgonrockar som hängde på en krok på dörren som i samspel med mörkret, och en svag ljusstrimma från vardagsrummet, målat upp den påstådda observeraren. T-shirten som jag kastat i min modigaste stund låg skrynklig på golvet, jag gick upp och gjorde kaffe och flinade åt hur man i ett halvvaket stadie lätt kan förvandlas till det där barnet som tror att alla möjliga monster kryper fram ur garderober och vrår så fort man släcker lampan.

Klart man kan vara rädd för mörker även i vuxen ålder, men för min del har det avtagit rätt mycket. Men man ska inte underskatta fantasin, den är ju viktigare än kunskap som han sa, den där Einstein.