Off The Road

Jag läser Too Fast For Love igen. En väldigt dålig titel på en bra bok. Väljer ut en del kapitel jag gillar bättre än andra. Vanligtvis har jag lite svårt för böcker av just den kalibern. Men Jonas Inde har skrivit den på ett sätt som är ärligt och kortfattat (och ibland humoristiskt), det uppskattar jag. Inget 15-sidors ältande om en enda sak, person eller händelse. Det vore kul att se mer av Jonas Inde i bokform, men han kanske inte har nån lust. Han lämnade 90-talets humor-herr-klubb Killinggänget för att pyssla med tennis i Storuman istället. Jag gillar när folk sparkar sig loss sådär och pysslar med nåt dom mår bra av. Nu tycker jag Killinggänget var roligare än tennis i Storuman, men för Inde's skull var det väl bra...

Jajaja, pladder.

Nu ska jag äta banan och äpple till frukost. Kaffet är slut så det blir en grinig morgon.

Jag försöker hitta inspiration här!!

Vanligtvis går jag till böcker då. När jag flyttade in här fanns redan en stor tom bokhylla som jag kunde få använda, vilket jag gjorde. Fyllde den med 70 kilo böcker. Men det var en sån där bokhylla med ett urin-gult skynke över. Jag vill ju se bokpärmarna, det är inspiration bara i det. Som när man går in i ett bibliotek, ser alla bokryggar, och man tänker: "Här finns allt! Kärlek, hat, smärta, musik, kultur - Allt finns här i det dammiga biblioteket!" Det är en bra känsla. Man vill bok-knarka då. Men den känslan skulle försvinna om man kastade ett urin-gult skynke över alla hyllor. Det är klart, jag kan ju ta bort skynket, men vart ska jag lägga det? Kanske kan jag trycka in det i skafferiet nånstans... 

Det visar sig snabbt att jag är tyvärr för lat, jag låter skynket vinna denna gången. Jag går till musiken istället. Jag slår igång Spotify, många i min bekantskap tycks hitta nya artister på Spotify hela tiden. Men hur fan gör dom?
" Oj, det här lät bra. Hur har du hittat det här bandet?" 
" Spotify " säger dom då. 
Sen förklarar dom att dom sitter och tok-söker efter bra musik via Myspace och Spotify, och att dom dessutom måste gå igenom kanske 10-20-30 skitdåliga band/artister innan dom hittar det dom verkligen söker efter. 
" Man måste ju jaga lite " säger dom

Återigen, jag är för lat för det. Jag vill stirra inspirationen i ansiktet på en gång, inget köande, inget klickande. Här och nu. Kom och ta mig. Jag är först i kön. Naken och redo. Ta mig!

Jag lyssnar på Rolling Stones, det fungerar oftast. Men Mick Jagger vill inte ikväll, han tycker jag ser för hängig ut. Jag är en Skadad-Emo-Zebra. Jagger vill inte ligga i nån inspirations-spoon idag, jag ger honom ingenting tillbaka.... 
" Jag kan ju inte bara ge och ge och ge hela tiden, du måste tillföra med något. " menar Jagger och co:-
" Jamen jag är för lat för det idag. Ge mig bara lite inspiration... " säger jag och tycker synd om mig.  
" Äh, det här känns bara fel " säger då Jagger och reser sig upp och börjar ta på sig byxorna. 

Sen går han ut i tamburen och börjar snöra på sig skorna, jag står naken i dörröppningen och undrar hur det blev såhär. Försöker med nåt slags försvar:" Alltså, fölåt, men jag ibland vill jag bara att saker ska komma till mig utan att jag måste kämpa för det ".
" Ja jo visst " mumlar Jagger medan han knyter sista dojjan. Sen tittar han en sista gång på mig och tillägger:" Jag tycker inte illa om dig, jag vill bara vi ska vara två i det här. Men ring mig när du verkligen vill..."
" Okej. Lovar. " säger jag. Jagger stänger dörren. Hans fotsteg ekar ut i trapphuset.  

Faan också!
Jag måste hitta inspirationen!! 

 

Det första jag gör när jag kommer in i den här lägenheten är att slå på datorn. Jag tar inte ens av mig skor eller ytterkläder innan. Snabbt stegar jag genom hallen och trycker igång maskinen. Det låter lite tragiskt, men då är det så att den här datorn är väldigt seg.

Jag startar alltså datorn, sen hinner jag hänga av mig jackan och ta av mig skorna i tamburen. Därefter går jag till kylskåpet och ställer in sånt jag kanske handlat, sen börjar jag laga lite mat. Jag brukar inte laga något speciellt när jag är själv, det blir ofta nån snabb nudelsoppa med kaffe.

När maten håller på för fullt och kaffet brygger i bryggaren, har datorn hittat till det såkallade Skrivbordet. Då trycker jag på internet-loggan och fortsätter med maten. Kaffet hinner bli klart, maten hinner bli klar. Jag lägger upp nudlanra på en tallrik. Tar sen mitt kaffe och sätter mig vid datorn. DÅ har den just hittat internets startsida och jag kan se på svt-play medan jag äter. Lyx i vardagen.

Äntligen ett okej väder.

Som vanligt när det är fint väder är det folk överallt. Plötsligt är alla lediga och kan trycka upp sig mot en solig vägg med solbrillor och glass. Vi gick förbi en "Nu Är Det Sommar, Så Köp Kläder!-affär" där Jade Jagger (dotter till ni-vet-vem), hade hängt ut sin senaste kollektion. Jade själv var på plats i form av affischer och banderoller. Hon låg/ satt i olika solstolar iförd sina kläder. Plutade lite med munnen hon ärvt av sin far. Jag undrade om Jade skulle få kränga loss sina kläder ifall hon skulle gift sig för nåt år sen och bytt efternamn till t.e.x Williams. Jade Williams, vem fan är det? Och 900 spänn för hennes tunika? Aldrig i livet! skulle många då säga.

Men Jade Jagger - whoopie! Dotter till Mick Jagger! Sångare i Stones. Jag minns '78 på Ronnys balkong, när vi drack rödvin och lyssnade på Stones. Some Girls-plattan tror jag det va! Fan va kul vi hade. Klart jag ska köpa nåt som det står Jagger på. 900 spänn är ju ändå ingenting...

Och hundratals mil från Umeå, på sitt kontor i Los Angeles, sitter Jade. Gnuggar girigt med händerna, likt Mr Burns, ler med sin Jagger-käft och säger: " Excellent.... Eeeexcellent "

 

Tjejerna har stuckit iväg på dans ikväll, till den så kallade NorrlandsOperan, på den så kallade MADE-festivalen. Så nu är man ensam med en gitarr, lite skitiga strumpor och Spotify. Inget MADE för mig.

Made är förövrigt en festival som växt till sig lite sen förra året. Artisterna förra året var inget jag la på minnet, men i år stoltserar man med namn som Thåström och Freddie Wadling. Jag var på Freddie Wadling igår och det var något av det bästa jag sett på hur länge som helst. Jag har aldrig sett Wadling live, däremot lyssnat in mig duktigt på hans musik - så jag visste lite grann vad som komma skulle. Hans repertoar är lika bred som hans sångregister. Freddie kom ut på scenen med käpp, satt sig på en stol och sa på lite tyst och blygsam göteborgska: " Hej. Hur mår ni?"
" Bra " svarade vi i stolarna.
Sen blev det en riktig musikalisk resa. Allt från industriella rock-punk-blues låtar, till mera lugna saker som My Funny Valentine (som han avslutade konserten med). Sedan körde han en cover på Bowie's gamla plåga "Let's Dance", fast i ett långsamt jazzigt tempo. Helt otroligt! Sen blev det en låt som är med i barnprogrammet SpongeBob Squarepants, det hela utbrast i en väldigt varm och dånande allsång. Låten var The Best Day Ever, och det tyckte jag fanimig sammanfattade vad jag tyckte om den dagen och den 80 minuter långa konserten: The Best Day Ever.

Får ni en chans att se Wadling, så ta den. När jag gick ut ur lokalen tänkte jag: Varför kostade biljetten bara 250 spänn?

En bild på det? Känns som att jag smetar upp för lite bilder här...

Mina grannar hejjar inte på mig. Jag hejjar på dom, får inget hej tillbaka. Dom är sura i det här kvarteret. Bara rostiga knegare med mycket pengar och lite hår. Deras resonemang kanske går: Det finns ingen tid över till småprat i trapphuset med ett par långhåriga coverse-skor här inte! Här sover vi på natten och sliter som djur på dagen. Erotik tar vi oss tid till under reklampausen till Wallander på tv4 på Söndagskvällen. Jojjomen. 

Eller så är det inte så alls. Kan vara att jag bara baserar det här inlägget på skitsnack och fördomar... 


 

Farsan har lärt sig hur man gör " smiley faces " via SMS. Kanske kan jag jämföra det med känslan föräldrar får när de ser sina barn ta sina första steg. Eller när de hör sina barn säga Mamma och/eller Pappa för första gången. Eller så är jag helt fel ute: jag jämför ett barns utveckling med en 60-årings framsteg inom nån slags omedveten teknologi. Det är helt fel. Jag är helt fel ute här....

Men där står jag - på en slags rock konsert - och känner hur det börjar vibrera i den vänstra sidan av min torso. Jag förstår (som vilken 80talist somhelst) att det är mobilen. Jag ser att far skickat ett meddelande. Jag skickar ett meddelande tillbaka, får bland annat ett Smiley Face som svar. Jag skickar ett till meddelande, sen får jag ett Smiley Face - med utsträckt tunga - som svar. När hände det här? Jag bestämmer mig för att det är jag som är den mogna i den här två-vägs-kommunikationen. Jag skickar inget jävla Smiley tillbaka. Pappa ska vara Pappa -överdrivet förståndig med sitt gråa hår, sin bil och sin ambition till att fixa sådant som är trasigt. Börjar han skicka Smileys i sina SMS är det bara en tidsfråga innan morsan addar mig på Facebook och trycker på nån slags Like-knapp så fort jag går med i en grupp som heter: Vi som inte gillar när 40-talister tar sig an onödiga 80tals egenheter.  

Jag vet inte varför jag gör det. Men jag gör det. Läser Aftonbladet, alltså. Men vid datorn blir det tyvärr så, att jag automatiskt läser om vad som händer i Sverige och alla länder utanför. Oftast är det skvaller + hemskheter. Aftonbladet har blivit nya Se och Hör: Skvaller, paparazzi-bilder, askmoln som pajjar flygplan.

Igår såg jag en liten bild på någons skrynkliga mage och rubriken löd: Skräckmagen - Vem är stjärnan med rynkig hud? ( jag gissade på en viss punkfarfar ). Jag klickade på bilden och mycket riktigt: Iggy Pop. Och Aftonbladet pekar med fingrarna, som en femåring skulle gjort på en badstrand:
" Titta, titta mamma, titta så skrynklig han är! "

Såhär såg bilden i AF ut:



...och visst, säger jag, klart han är rynkig. Han är ju fan 60 plus! Det är ålder, det är biologi. Människor åldras. Iggy verkar dessutom stolt över att han lever och får sjunga och ha kul fortfarande, och skäms inte ett dugg över hur han ser ut. Det tycker jag är alldeles normalt. Han är ju musiker och för honom (och de som kommer till hans konserter) så handlar det ju faktiskt om - håll i er nu - musiken. Det gör det inte för Aftonbladet. Där är det pappret runt presenten man ska granska för att se om det som är inuti är bra eller inte.

Nåt som jag däremot inte tycker är "normalt" är när purunga B-kändisar (i Sverige och i andra länder) pumpar sina kroppar fulla med botox, silikon och annat skit för att få uppmärksamhet i media, och kanske lite äkta kärlek från nån. Det är tragiskt. Men Aftonbladet verkar tycka att det är mer tragiskt med folk som åldras naturligt.

Nu säger inte jag att Iggy varit den bästa förebilden, men han (till skillnad från b-kändisar med botox som egentligen inte gör någonting) är i alla fall äkta. Bokstavligt talat. 


Det var tänkt jag skulle fara och se en annan äkta artist ikväll, men det blev nåt slags missförstånd angående biljettbok, så Thåström får klara sig utan mig i kväll. 

Betty ska i alla fall dit. Jag sa åt henne att hälsa från mig.

1a Maj kom o gick, då Robert Aschberg och Gert Fylking tände majbrasan på Umeås campusområde. Dagen efteråt serverade dom skrumpen varmkorv på torget och ropade högt i mikrofoner nåt om att det är förjävligt med prostatacancer. Det verkade vara budskapet. Jag tror alla på torget höll med om det. Att cancer är hemskt och att vi behöver alla varandra som stöd i den här kampen.   

Den kommande Måndagen ville några fler media-profiler haka på. Dominoeffekten, ni vet. Hasse Aro, Schulman och Björn Borg till exempel. Dom klädde av sig nakna i Aftonbladet och demonstrerar mot cancern. Man ids ju inte fara upp till Västerbotten och skämma ut sig med Bullens pilsnerkorv och en megafon på nåt torg...eller hur grabbar? Who's with me!?

Men då föredrar jag hellre Robert och Gerts torg-korvar i stället. Det känns som att det finns lite mer brains i den operationen. Där har man i alla fall ett budskap som sträcker sig längre än en nakenbild. Man promenerar från Ystad till Haparanda, eller man delar ut mössor och fejk-mustacher till barn, man bjuder på korv och tänder majbrasor - in the name of anti-cancer. 
 
Men nu var vi lite dagen-efter-Valborg-skakis, och behövde mer än korv, så det blev nåt lite onyttigare.