Off The Road

Farsan har lärt sig hur man gör " smiley faces " via SMS. Kanske kan jag jämföra det med känslan föräldrar får när de ser sina barn ta sina första steg. Eller när de hör sina barn säga Mamma och/eller Pappa för första gången. Eller så är jag helt fel ute: jag jämför ett barns utveckling med en 60-årings framsteg inom nån slags omedveten teknologi. Det är helt fel. Jag är helt fel ute här....

Men där står jag - på en slags rock konsert - och känner hur det börjar vibrera i den vänstra sidan av min torso. Jag förstår (som vilken 80talist somhelst) att det är mobilen. Jag ser att far skickat ett meddelande. Jag skickar ett meddelande tillbaka, får bland annat ett Smiley Face som svar. Jag skickar ett till meddelande, sen får jag ett Smiley Face - med utsträckt tunga - som svar. När hände det här? Jag bestämmer mig för att det är jag som är den mogna i den här två-vägs-kommunikationen. Jag skickar inget jävla Smiley tillbaka. Pappa ska vara Pappa -överdrivet förståndig med sitt gråa hår, sin bil och sin ambition till att fixa sådant som är trasigt. Börjar han skicka Smileys i sina SMS är det bara en tidsfråga innan morsan addar mig på Facebook och trycker på nån slags Like-knapp så fort jag går med i en grupp som heter: Vi som inte gillar när 40-talister tar sig an onödiga 80tals egenheter.