jobb och jobb
Det finns Jobb, sen finns det jobb...
Jobb har jag haft...
I sex dagar (eller rättare sagt sex nätter), har jag jobbat som nattvakt runt ett scenområde i Umeå. Botniabanan har invigts med pompa och ståt. Jag fick uppgiften att vakta nätterna igenom. Från 22:00 till 08:00. En ficklampa, dubbla byxor och jacka och en dygnsrytm som nu är totalt utplånad.
Gick av sista passet i morse. Skönt! Innan jag for hem gick jag till ett av backstage-tälten eller vad man ska kalla dem för, tog med mig en sån där lyxig sallad som kostar 60:- på Konsum. Kanske Tommy Körbergs kvarglömda. En liten trind operasångare med försmak för fin-sallad. Eller kanske var det kungens, han var ju där också. Fast han är väl för fin för vegetarisk sallad, den jäveln. Han vill väl ha gåslever och 1700-tals vin, frampressat ur druvor som växer söder om de spanska bergen. Oh la la.
Jaja,
sen kommer vi till jobb. Den lite roligare biten.
På Fredag är jag och Lillebror DJ:s på en klubb. Senast vi var det kom det folk som dansade och blev fulla och svettiga. Det får dom gärna bli nu på Fredag också.
Sen på Lördag ser det ut som att vi har fått en akustisk spelning på nån bar där jag aldrig satt min fot förut. Men det blir väl bra? Och även om det inte blir tok-bra så har vi ändå fått en gratisöl och lite pengar. Kanske till och med en nachotallrik...
nytt band / bra Lördag
Vi har startat ett nytt band!
För några timmar sen.
Det kändes rätt från första början...
Vi var tre pojkar som samlades i en trång lokal med en kass kaffebryggare. Vi kände på varann. Nickade i samförstånd. Sen kom vi fram till att världen kommer nog att må liiite bättre om vi skapar musik tillsammans. Så då gjorde vi det.
Det kändes j'vligt bra att starta ett band där alla redan kan spela olika instrument (och samtidigt har nånslags musikalisk närvaro). Det är som att ha Facit till matteprovet. Man behöver bara göra - inte tänka.
Man behöver tillexempel nte säga: " Joooomen...aah...alltså, först gör du ett G# sen kör du ett Dsus och sen ett E# "....
Ingen sån teoretisk tråkig skit. Alla visste vad dom skulle göra.
Vi gjorde sex låtar på 2-3 timmar.
Ja. Fan, det är en bra Lördag.
ett karriär-move
Jag har plastikopererat mig förresten, kanske jag inte sagt.
Vill man bli nåt idag ska man ju plastikoperera sig och blogga.
Så mycket meningslösa inlägg som möjligt. Alltså, inte bara i bloggen utan i själva ansiktet också.
Mitt nästa val i karriären är att adoptera ett barn från Afrika. Barnet ska heta Twillight eller Kiwi.
Jag lär ju va en bra förebild nu när jag blivit så otroligt snygg.
men man ska ju inte...
Är grinig. Vill nästan röka.
...Men man ska ju inte röka.
Även om det kan kännas bra att dra i sig lite gift emellanåt. Man ska ju äta rätt och jogga, tänka Feng Shui, skicka in pengar hit och dit och inte gå före i kön och vara glad och tacksam för att man inte behöver svälta, och att man har tak över huvudet och bla bla bla. När man lever i ett samhälle som gör sitt yttersta för att skryta med sin fläckfria perfektionism, är det inte konstigt att det köps mycket nikotin.
Västerbottensförfattaren P.O Enqvist började röka när han var 50. Varför? Han tänkte att nu var han så pass gammal att han inte skulle hinna dö av lungcancer. Sen upptäckte han att rökning inte bara orsakar lungcancer utan en massa annat också.
Och folk vill ja ska läsa hans böcker...
Gratisbiljett till gratismusik!
Gillar du musik? - Jo, klart du gör.
Gillar du akustisk musik, lite sådär avskalat? - Ja, va bra..
Gillar du när en låt har två sångare som sjunger varsin vers, till lite halvklumpigt gitarrkomp?
Ja?
Va bra!!
Då ska du bege dig till en populär sida på Myspace där allas vår Nils (nilsfromasker.blogg.se) nyligen lagt upp en av sina nya låtar. Låten heter " It's Been A Long Time " och framförs av Nils, Jag och Lillebror.
Nils sjunger första vers, jag andra, sen briljerar Lillebror med ett slarvigt Tuborg-influerat gitarrsolo.
Här är länken, håll till godo och dansa mycket:
www.myspace.com/maybeperskij
engångsljus
Fan, glömde bort att det börjar mörkna om kvällarna nu. Och inga lampor (förutom den på toa och den i hallen) fungerar i denna ynkliga lilla vrå. Så jag får ställa ut en massa engångsljus överallt så jag ser nånting. Varför envisas dom - IKEA till exempel - att kalla det för engångsljus? Man kan ju använda dom fler än en gång, det handlar bara om att va lite sparsam.
Dom vet ju ingenting, dom där IKEA...
ett inlägg om dålig syn
Jag sitter och tänker på när jag blir äldre, får dålig syn, och måste ha glasögon.
Som far och/eller mor när man ska visa dom någon bra artikel eller nåt, och dom stannar
mitt ivriga tillstånd genom att säga:" Nämen vänta, fan, ja måst ha glasögonen. Var ä mina glasögon?"
Det är mänskligt, det där.
" Jag kan inte läsa det där utan mina glasögon."
Det är som ett slags ID-kort till att slippa läsa (eller se) saker. Så kommer iallafall jag att tänka när ja får sämre syn: " Jag har inte glasögonen på mig, du får läsa artikeln åt mig...se så, läs. "
- Öjj, du ignorerade mig på stan igår. Va äre mere egentligen?
- Aah, ja, men jag hade inte glasögonen på mig. Jag såg dig inte.
- Ahaaaaa...
Jag såg en intervju med Ronnie Wood, där han sa att han var mindre nervös att spela på stora arenor nuförtiden, och anledningen var att han inte har sina glasögon under konserterna, så han ser knappt nåt av publiken. Det är tydligen som att spela framför en stor svart vägg.
Samtidigt vet jag att det kanske inte är så jättekul att ha dålig syn, och att (exempelvis) ha sönder - eller tappa bort - glasögonen utomlands då man måste förlita sig på små kartor för att hitta till hotellet eller puben eller museet. Men...man kan väl få se lite positivt på saker o ting ibland? Eller?
Äh...
den dåliga humorns borg
Jargongen bland expediterna i musikaffärer har jag märkt är nästan likadan som den i lagerlokaler. I musikaffärer går man dock inte sådär Lager-Lokal-Långt och börjar hänga upp en massa bilder på halvnakna tjejer som försöker ha sex med en ferrari. I musikaffärer stöter man istället på dålig humor, så pass dålig att den får göteborgsvitsar att framstå som häftig och intelligent. Jag har sett det i Umeå, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Luleå. Så det är utspritt lite överallt.
Kanske beror det på tidningen Luthman, för den har jag sett säljas i alla affärer. Det är en musik-tidning som säljer allt från plektrum till stora pianon. Högtalare, mickar osv osv osv. Om man tittar på baksidan av tidningen får man ett klart exempel på den här usla humorn.
På baksidan kan man nämligen fylla i olika rutor, klippa ut och skicka in ifall man vill ha en prenumeration på tidningen. Då vill tidningen även veta vad man spelar för instrument själv. Då får man kryssa i rutan. Det står:
JAG SPELAR: 1. Gitarr
2. Bas
3. Trummor
4. Piano
5. Allan
Sen nästa grej. Då vill tidningen veta om man äger något slags PA-system eller liknande, alltså sångmikrofoner, högtalare etc. Då kan det stå:
JAG HAR: 1. Hemstudio
2. PA system
3. Mikrofon högtalare
4. Syfilis
Nä, ursch, jag orkar inte längre nu...
ett inlägg om...ja, karaktär, tv, vad vet jag?
En månad sen sist jag var här. Jag är inget å ha i den här cybervärlden. Är en dålig uppdaterare.
Men å andra sidan har det varit fint väder länge, och med fint väder kommer ideér om att vistas länge utomhus. Inte sitta vid nån j-vla dator och skriva: " Vet ni vad? Jag litar inte riktigt på Konsums plastpåsar, dom går alltid sönder i botten, blablabla..."
Sommarpratarna i radio har jag försökt hålla koll på också, men det är ofta man glömmer. Per (vad-blir-det-för-mat) Moberg lyssnade jag på, han är sådär bekvämt ostrukturerad. Morsan tycker Per Moberg är lite äcklig, han är så flottig och slafsig och kletar säkert smör i sitt långa hår. Som om Thorsten Flinck skulle ha ett matlagningsprogram ungefär. Ett speedfreak i förkläde. Men jag håller inte med.
Någon som jag däremot tycker är lite jobbig i TV är Ernst Kirchsteiger. Jag ser inte ofta TV, men varje gång jag gjort det lyckas jag alltid zappa in nån Ernst-repris. Och det är först i år som jag upptäckt hur otroligt kamera-kåt han är. Ernst tränger sig fram, måste synas och höras. Barfota, flanellskjorta, rossligt skratt, gråsprängt kortklippt hår, och en påträngande ambition att vara mysigast i världen. Han påminner om dom där småungarna som man ser på TV när någon blir intervjuad på stan. Dom som hoppar och viftar i bakgrunden för att åtminstone få lite uppmärksamhet. Då är Per Moberg lite mera avslappnad, han må sakna struktur, men medan Ernst måste bygga ett skrikigt torp för att få folk att titta så behöver Moberg bara koka spagetti. Det är fan karaktär.
