Off The Road

1. Jag älskar dig
2. Puss och kram 
3. Jag saknar dig

Här ovan har jag lagt upp tre meningar som kanske skulle kunna gå under namnet Kärleksförklaringar. Den 3e "kärleksförklaringen" kan vara nästan mellan vemsomhelst, men den 1a och 2a är väl mest vanlig mellan två parter som är tillsammans på något sätt. Och det är ju fint. Kärlek är fint, och jag har inget dåligt att säga om dessa tre meningar.

Men.

När man sitter på en förstaparkett- i rollen som det Tredje Hjulet - och får se två (eller fler) parter kasta dessa fraser mellan varandra på exempelvis Facebook, känns det som att jag rent mentalt håller på att kissa på mig. För dessa tre fraser kan vara väldigt vackra när de går från mun till mun, eller i ett privat kärleksbrev, men när det bankas upp på - exempelvis - Facebook så blir det alltid så otroligt fisigt, som Astrid Lindgren sa. Och när dessa fraser dessutom förstärks med ett eller 10 svarta hjärtan ( <3 ) då ångrar jag nästan att jag betalar internetavgiften överhuvudtaget. 

När jag förresten såg det där <3 för första gången trodde jag det var nån som försökte avbilda en sned penis med vass huvudände. Jag var troligen inte så fel ute ändå...

Jag läser inte andras bloggar (förutom Nils'), men Betty skickade mig ett utkast häromdagen från Alex Schulmans blogg där han hade postat några Facebook-kärleksförklaringar mellan Agneta Sjödin och hennes kille. Jävlar i min låda vad det var hjärtan och gulligull. Till och med Filip och Fredrik kunde inte undvika att kommentera detta i deras utmärkta Podcast. På ett sätt kan jag tycka att det var lite tjuvaktigt av Schulman att smeta upp det där på sin blogg och på så sätt basunera ut det till de tusental(?) som läser hans rader, men å andra sidan är både Agneta och hennes kille två kända (nåja) och framförallt myndiga personer som själva får ta ansvar för vad de lägger upp på sina respektiva facebook-sidor. Samtidigt kan jag önska att Schulman inte gjort det, för då hade jag sluppit att inte bara kissa ner mig, utan även spy ner mig själv rent mentalt. Kärleksförklaringar är fina, och nåt av världens bästa citat är fortfarande All You Need is Love. Men såhär 2011 tycker jag man kan tillägga All You Need Is Love (but go easy on Facebook).

Jag minns när jag skaffade MSN för X antal år sen och slöpratade med en kamrat, jag sa nåt halvroligt och denne svarade med ett LOL. Jag vet inte hur jag såg ut just då, men Fågelholksreaktion skulle nog vara en passande beskrivning. För vad är det som händer? Är 80 och 90-talisterna så pass slöa att det inte räcker med att skriva "Hahahaha, det var roligt" ? Man måste istället ta till sig tre snabba och enkla bokstäver (som dessutom är lånade från engelskan) för att uttrycka sina känslor. Jag menar WTF ? 

Jag gnäller igen, det vet jag, det här var tänkt att bli ett inlägg av en annan sort. Men det får jag väl skjuta på litegrann då...igen. 

Solen tittar iallafall nu in genom våra orena fönster, det ser ut att bli en fin eftermiddag och då ska man inte sitta och gnälla. Jag ska koka lite kaffe och ta mig an en tegelstensroman av Ernst Brunner som handlar om Carl Michael Bellmans blöta äventyr i 1700-talets Stockholm. 

Lite bakåtsträvande kanske, men WTF...  

Jaha, då ska man på besök till Arbetsförmedlingen igen. Jag står framför spegeln och undrar om jag ska ha den röda förföriska, eller den svarta genomskinliga. 

Arbetsförmedlingen fick förresten smisk i TV för någon dag sen när man ifrågasatte det här med Jobbcoacher. Vad gör dom? Vad kan dom? Vad är dom till för? Har dom rätt att föreläsa om självförtroende till desperata arbetslösa människor när dom inte är utbildade till det?  En utbildad psykolog gnuggade händerna i TV och svarade på den sistnämnda frågan: " Nej, naturligtvis kan dom inte det ". 

Jag är inte förvånad över varför dom här frågorna ställs, det är mer konstigt att dom ställs först nu och inte för två år sen. Bläddrar man tillbaka i den här lilla www-journalen kan man säkert hitta några gnälliga rader om just jobbcoacher. 

Jag gnäller för jävla mycket, men är det inte det en blogg är till för? Dessutom håller jag på att bli en gammal gubbe nu, då får man gnälla lite.  

Vi såg en film i afton. Betty sa efter nån timme att " den va väl inte sådär jättebra ". Alltså, den var rätt dålig. Det var ändå ett rätt påkostat gäng som man fick se slåss mot ett hopplöst manus; Mikael Persbrandt, Jakob Eklund, Suzanne Reuter, Krister Henriksson och Izabella. Scorupco.

Storyn kretsar kring religion och mord uppe i ett snöigt Kiruna, som får dagsljus 3-4 timmar om dagen. Nån har mördats och Izabella måste slita sig från sitt jobbiga jobb i Stockholm och åka upp tilll hemtrakterna för att kolla att släkten inte går och hänger sig p.g.a den här tragedin, eller nåt. Persbrandt går runt och kisar, Suzanne Reuter har en något cool gråsprängd tant-frilla, men ser inte ut att trivas. Krister Henriksson bär slips, såklart. Ser lika charmig och motiverad ut som en pyspunka ungefär.

Filmen hette Solstorm. Men det var aldrig nån sol med i bild, bara mulet väder och några bilder på ett norrsken (för att liksom försäkra oss som tittar på skiten att vi nu befinner oss åtminstone en bra bit ovanför Sundsvall). 

Sverige är skitdåliga på att göra film, det är lika bra att säga som det är. Eller åtminstone skitdåliga när det gäller att göra film som är bra. B-filmer däremot finns det ingen hejd på, dom kan ju i och för sig vara underhållande på sitt sätt, men då ska man helst veta från början att dom är B-filmer.

Om du (trots min bittra recension) skulle se den här filmen, ber jag dig hålla ögonen öppna då Persbrandts karaktär fattar eld. Det var en scen laddad med otroligt mycket allvar, men Persbrandts min gjorde att det garvades rakt ut här i vardagsrummet.

Scenen var rolig, dels för att:

1. Hur många gånger får man egentligen se Persbrandt stå i en skidstuga?

2. Hur många gånger får man egentligen se Persbrandt stå i en skidstuga med b-igt animerade eldlågor på axlarna?

3. Persbrandt skrek inte. Han gjorde ingenting för att släcka elden. Han bara stod och såg ut som han gör när han kanske väntar på en buss, beställer en öl, eller rakar sig. Det var som att Persbrandt nått sin ultimata peak i coolhet, som om att han övertalat producenten på sitt slarviga Gunvald-Larsson-manér: " Hööörrö du det är bara fjollor som skriker näråm brinner serru. Det skaru ha klart för dig alltså, slå på kameran nu så kör vi, era jävla sopprötter". 

För den scenen på 3-4 sekunder kan jag säga att Solstorm är värt en titt. 

Nu tror jag det blir att sova, även om jag är grisigt sugen på kaffe.

Jag har gjort ett t-shirt tryck. Det låter säkert proffsigt, men då håller jag det hemligt att jag bara ritat på en grå Tshirt med tuschpennor. Man ska ju va så bra på sånt där, bygga, sy, snickra, laga gourme-mat mitt i veckan. Jag vet inte vad jag ska äta idag. Förmodligen mat.

Vi slötittar på vad jag kallar för Mitt-på-dagen-TV, dvs pinsamma matinéfilmer och tvserier som det aldrig kommer bli nåt av. Betty slog på SVT1 som vid 2-tiden idag visar en film som heter Den Stora Lögnen. En ganska urusel film, karaktärerna är som tagna ur gamla trasiga reklamfilmer för tvättmaskiner och cigarettmärken. Det är en film med 14 strålkastare på varje person.

" Jag chansar på att den här filmen är från...1958 " säger jag. Sen kollar jag upp det på TV.NU och den är tydligen gjord 1959. Filmen handlar om nån rik familj i den amerikanska förorten, ungdomarna klär sig som 50åringar och alla butlers som sorgset går runt i de upplysta festlokalerna i filmen är mörkhyade, flinar i falskhet och säger stereotypiska repliker som: " Sure thing, boss. One drink comin' right up! ". 

Såna här amerikanska matinéer - i mitt-på-dagen-tv - är som en grov baksmälla. Man mår illa och blir ljuskänslig.

Då piggar en promenad kanske upp.  

Du syns lite för mycket nuförtiden; först var det köket, sen så mycket bättre, sen schulmans show, sen rakt in i sveriges lilla folieförpackade söndags-fnitter Solsidan. Och för nån dag sen var det nån eldkvarns-konsert på TV.
Och snart följer en ny köks-säsong. Hade jag varit din agent hade jag sagt: Nu tar vi ett steg tillbaka. Du kan lira gura, steka kotletter och dricka hur mycket vin du vill. Men inte framför en kamera va? Nu tar vi ett steg tillbaka...  

Jag kände jag ville se nån svensk film. Det har blivit mycket amerikanskt på sistone, jag kan bli väldigt less på det. Nuförtiden nöter vi rätt mycket Californication. En serie som handlar om en kille som super, röker, fumlar och ligger runt med en massa tjejer medan han fortfarande är väldigt kär i en tjej som han inte längre är ihop med, som han däremot har en 12 årig dotter med. Den kvinnan är också kär i han som super, röker och ligger runt, men hon vill ändå inte vara med honom. Inte hela tiden i alla fall. Hon tänkte gifta sig med nån, men hon struntade i det i sista stund. Hon tänkte satsa på han som super, röker och ligger runt men det blev inget ändå.  

Låter det konstigt? Det är kanske lite konstigt. David (Jag var Mulder i Arkiv X, minns du?) Duchovny spelar huvudrollen. Han gör den rollen rätt bra. Fick läsa sedan i nån gammal tidning att han brottats med både alkohol-drog-och sexmissbruk. Då tänkte jag att han kanske inte behöver spela så mycket. Han bara är sig själv och får betalt för det. Ett rehab som betalar patienten, istället för tvärtom. 

Men huvudpersonen i dagens filmval hette Noomi Rapace. Sveriges senaste superhjältinna som kan röka kilovis med cigaretter och äta hur mycket pizza som helst genom tre (3) filmer - utan att få problem med vare sig vikt eller kondition. Det är ett tungt jobb, men nån måste göra det.

Flickan som sprängde män som hatade kvinnor som lekte med elden, eller nåt sånt hette filmen. Det var den 3e i ordningen. Den var som en ganska utdragen rättegång. Noomi (eller Lisbeth som hon heter i filmen) är med såklart, ibland med ansiktet sönderbombat av smink, piercingar och tuppkam. Ibland totalt osminkad och med ena sidan av huvudet rakat. Dock har hon samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Sammanbiten, misstänksam, kvick och intelligent. Typ raka motsatsen till " Pölsa " i Smala Sussie. Filmen var väl helt okej, men om jag ska rekomendera nån av dom här filmerna så säger jag nog första. Mest för Peter Habers skull. När han är med i filmer av den kalibern, undrar jag hur fan han kan säga Ja till femton Beck-filmer till...

Men hon har blivit som en egen liten planet, Noomi. Alla verkar vilja resa dit och veta hur den planeten fungerar, gärna sticka in en svensk flagga där också, nu när hon rör sig utanför landets gränser. Noomi ser alltid lite arg ut, hon stirrar stint på mig genom tidningarna när jag går i affären. Kanske är det hennes sätt att försvara sig. Innerst inne vill hon kanske bara bjuda mig på pizza. Höra hur jag har det på min för tillfället förkylda planet.

Jag sitter i ett förkylt läge.

Inte i ett lika drygt läge som Betty, dock. Där är det verkligen baklås. Hon har slagit läger i sovrummet tillsammans med två tjocka täcken, en morgonrock, och en grimas som ser ut att behöva sömn och flera liter honungs-te. Jag var på stan för inte så längesen, en man och en kvinna stannade av mig på gatan. Kvinnan hade ett pappersblock och mannen en kamera. Dom var från tidningen och ville ställa några frågor om hur jag håller mig frisk i Februari. 

- Februari är ju en månad då många blir förkylda och sjuka, förklarade kvinnan. Mannen tog kort.
- Jag blir aldrig förkyld, sa jag och gav läsare av tidningen kloka råd som att ta generöst av den friska luften och tvätta händerna med tvål när man kommer hem från stan. Sen gick jag därifrån. 
Februari? Sjukmånad? Struntprat. 

Men nu sitter jag här lika förbannat. Det är den 15e februari. Typiskt.