Czech - ett land med lite Z ...
Starobrno.
...Vilket tungsnubblar-namn på ett öl egentligen.
Och just under Starbrno står det (på engelska) från vilket land detta öl härstammar - Czech. Den dammiga och ignorerade bokstagen " z " kommer helt plötsligt i dagen. Landet dom menar på är Tjeckien, men det ser inte lika tufft ut i svensk skrift. Landet Tjeckien (skrivet på svenska) är en torr-fika hos vännen man inte har något gemensamt med, medan landet Tjeckien (skrivet på engelska - Czech) är en fest med långbord i Änglagårds-miljö med nära vänner, bra vinyl-musik och stålsträngade gitarrer vars toner som talar om en fortsatt trevlig kväll dansar bort över sjön där vi badade när vi va små.
Tycker du ja pratar strunt? Det kanske jag gör. Jag tar en kort paus och googlar (dvs söker) ett öl jag blev bjuden på av min far för längesen. Jag minns dock inte vad den hette, minns bara att den var från Tjeckien.
Eller förlåt, Czech.
Republic.
negativ förkylning (med) positivt tänkande
Har dragit på mig en onödig förkylning. Förkylningar (samt övriga virus som f*ckar upp ens vakna timmar) är oftast onödiga. Men just denna känns extremt onödig och dåligt tajmad, då det börjar dra ihop sig till midsommar. En rätt planerad midsommar, för en gångs skull. Så min förkylning kommer som ett dåligt brev på posten, eller ett dåligt mejl kanske. Vi kan säga jag är kvinnan i den dramatiska filmen, iförd vitt linne, sittandes på en brits på sjukhuset. Jag är hon som fått reda på att hon är gravid. Läkaren synar besvikelsen i mina ögon, och säger sen: "Jag tar det som att detta inte är en planerad graviditet?" Då brister det för mig, och jag får ett sånt där darr på rösten som Helena Bergström får när hon gråter i sina filmer:
" Nej, nej... det är verkligen inte planerat...f-f-för jag hade tä-änkt ta mig en...en liten jävel till helgen, och..och...wiiiiiiiiii iiiiihhh iiiii..."
" Såja, gråt inte, gråt inte. Oj vad ni snorar, precis som Helena Bergström " säger läkaren och ger mig en näsduk.
Men riktigt så farligt blir det kanske inte. Jag har köpt billig medicin som jag tror hjälper mot hosta (fisherman's friend). Och nu ska jag äta nudelsoppa med nåt slags kemiskt Varma Koppen-skit i. Blir nog bra. Postivt tänkande!
avkoppling innan Söndag
Klockan är nu 02:43, allt är lungt och stilla. Luften därute är sval och tjock. Ljuset på himlen är stålblått, sönderslitna moln glider blygsamt förbi. Imorgon ska vi ut på landet till farsans stuga drygt 4 mil utanför Umeå. Ska bli jävligt skönt, ingen trafik, inga övergångsställ, ingen stress och inga trapphus. Vi har med oss en försenad 61års present till farsan, en sak jag köpte på gubbdagiset Claes Ohlsson igår. Han vill vi ska ta med den nylonsträngade gitarren också, så jag kanske kan agera jukebox. Får förhoppningsvis betalat i grillspett och öl.
Sen blir det, som sagt, spelning på Söndag på den lokala pubens bartömning.
Nu ska jag försöka sova en bit.
Godnatt, herrar och fröknar.
Man vs. Guitar
Min gitarr tycker inte om mig. Det är helt enkelt den slutsatsen jag kommit fram till.
Vi träffades 1997, en vänlig och lite fet man plockade fram henne från lagret. 6500 spänn kostade den.
Efter många år i trogen tjänst börjar hon nu bli tjatig, tappar stämningen mitt i låtar och går sönder på ställen där man måste pilla med världens minsta skruvmejsel. Jag har alltid gillat gitarrer, att titta på dom, spela på dom, ha kul med dom - men så fort de gått sönder har jag suckat och vänt dem ryggen.
Ty jag har aldrig varit en tekniskt lagd människa, jag byggde inte såna där pussel med 1000 bitar, eller köpte hem en massa byggsatser eller ångmaskiner när jag var liten. Jag var mer en rita-och-måla pojke. Och den pojken förvandlas till ett tjurigt monster med adhd när han ställs inför ett tekniskt dilemma. Matematik till exempel, jag kan prata på i evigheter om min usla relation till den.
Så istället för att agera Fixar-Jocke, tänker jag nu bara låta gitarr-j*veln ligga i sitt gitarr-case och tjura. Jag använder lillebrors gitarr på spelningen på Söndag i stället. Vilket återigen för oss in på det sanna påståendet: Människan kommer alltid att ligga steget före maskinen. Så up yours, gitarrskrälle!
ett inlägg om dagens läkarbesök
Sitter på en vårdcentral och väntar på min tur. Jag har nummer 33, numret som står på tur är 19. Runt omkring mig sitter människor där den yngsta måste vara född när Elvis spelade in sin första singel.
Efter en halvtimmes väntan utan något att läsa, leds jag in i ett mindre rum av en läkare som verkar vara något år äldre eller något år yngre än mig. Hon är tatuerad och piercad, har en tjock inlandsdialekt. Jag visar upp pappret som skickat mig till hennes lilla rum. Hon tittar på lappen, sen på sin dator, sen på mig med en lite förvånad min och säger: " Men du nu ha de blivi nån lit'n specialare här, men om du ba sitt här så ska ja kolla... " sen försvinner hon genom skjutdörren och blir borta ett tag. Lite mer väntan. Jag kollar runt på alla hennes leksaker i kontoret. Pipande maskiner, provrör, en maskin som skakar om provrören litegrann. Stolen jag sitter i är en korsning mellan en tandläkarstol och någon slags tortyrfotölj. Undrar hur många som skrikit härinne, tänker jag. Och hoppas min gitarr inte blir så förbannat ostämd på spelningen vi har på Söndag... det vore drygt. Jag börjar bli hungrig nu också, vad ska man äta idag? Stekt ägg är ju alltid stekt ägg...
In kommer den tatuerade och piercade unga läkaren. Hon ber mig ta av mig jackan, rulla upp skjortärmen, sen tar hon fram en spruta vars nål är lika tjock som en tändsticka.
" Nu stick de till litte " hinner hon säga, sen känner jag den där kalla vassa nålen peta inne i armen på mig. Hon är lite klumpig av sig. Hon gör kanske sin praktik, sjukt att man vill ha det här som yrke ändå. Peta folk med vassa redskap i små rum. Efteråt får jag gå hem. Jag lämnar den tatuerade piercade läkaren med sina pipande leksaker. Snart sticker hon säkert nån från Elvis-generationen i vänterummet.
När jag cyklar hem stannar jag vid E4ans övergångsställ. Det luktar tjockt av morgonens trafikavgaser, det luktar faktiskt som i Göteborg, eller Stockholm. Uppsala luktade inte avgaser, där var det mer populärt med cykel och spygröna lokalbussar.
ett inlägg om åldern..
Jag har nyss fyllt år. 28 om man vill vara exakt. Någon vecka innan trodde jag att det var 27 jag skulle bli, så jag blåste mig själv på ett år. Men jag brukar även glömma vad det är för år ibland, så det kommer nog bli en ganska smidig övergång till demens för mig i framtiden.
Vad ska man göra när man är 28 då? Fotoalbums-jämförelse-dags. När exempelvis farsan var 28 i slutet av 1970talet hade han en son på 8-9 år. Farsan morsan och storebror bodde i ett nybyggt tegelstensområde och hade (vad de svartvita bilderna kan berätta) axellångt lockigt hår, blommiga tunna skjortor med stora kragar, tajta manchesterbyxor, klackringar, fjuniga mustacher (och hindrade ungarna från passiv rökning genom att suga på sina filterfria John Silver under fläkten i köket). Nu är farsan och morsan rökfria och vid 60års ålder, storebror fyller snart 40. Allt som finns kvar från den tiden är några brun-blommiga sänglakan och ett gäng nötta LP-skivor med Nationalteatern, Dan Berglund, Cornelis Wreesvijk och Rolling Stones. Jag bläddrar ofta igenom dom där LP-skivorna och tycker det är lite synd att dom inte luktar cigarettrök längre. Den doften kanske inte är i det ljuvaste laget, men när det gäller gamla grejer från en bortglömd proggig 70tals-lägenhet, tycker jag lukten passar utmärkt. Dammigt, rökigt, kantstött och lite kärt.
Så det enda jag har gemensamt med farsan då han var 28 är att jag bläddrar igenom hans gamla LP-skivor och säger tillexempel till ett partysuget sällskap: "Nu jävlar ska ni få höra något bra!". Fast det där har väl Spotify sakta men säkert börjat ta kål på också, och spotify har ALDRIG luktat instängd cigarettrök. Lite äckligt va?
Dennis Hoppar vidare
Ikväll ska jag fira att Dennis Hopper dött...eller nej, inte fira, men jag ska kanske äta en bit pizza och dricka en bit öl på ett ställe där man minns Dennis Hopper. Det känns inte direkt som en afton av sorg då det blir pizza och eventuellt en öl. Men jag ska tänka på Dennis Hopper, när jag äter min pizza och eventuellt dricker min öl.
Dennis Hopper (för alla er som inte vet) fick sitt stora genombrott i filmen Easy Rider - 1969, en film som i princip handlar om två "dudes" som åker motorcykel genom USA och träffar konstiga figurer, allt medan dom dricker sur-vin och tuggar LSD. Filmen varvas med psykedelisk musik av Hendrix, Steppenwolf och The Electric Prunes för att nämna några. Den gamla dängan Born To Be Wild - av Steppenwolf - introducerades till världens alla jukeboxar, via denna filmen. Filmens manus kanske inte är av det djupaste slaget, men man har lyckats riktigt bra vad gäller soundtracket.
Dennis Hopper var såklart med i fler flum-bra filmer (Apocalypse Now, tillexempel), men för kommer han alltid att vara det mustasch-prydda stimulanspaketet med cowboy hatt, i Easy Rider.
Sov gott, din tokfan.
17e Maj 1936 - 29e Maj 2010
en kommentar...
Fångarna på Fortet ska starta igen i TV 4.
Det är hemskt, tycker jag. Hemskt av TV 4 att tina upp det där gamla public service liket, hemskt av TV 4 att öppna Gunde Svans bur och låta honom röra sig fritt framför tittare med sin påträngande trivsel-fascism. Agneta Sjödin ska vara med också, henne var det längesen man såg, vad gör hon nuförtiden? Suzanne Reuter-lite kanske..
Imorse läste jag om det på vk.se; återkomsten av detta skitprogram. Jag kände att jag helt enkelt bara måste kommentera artikeln, så jag gjorde det. Jag vet att man ska inte kommentera artiklar hursomhelst, men här kunde jag bara inte låta bli. Liket, Lejonet och Gamarna fick mitt lilla pretto-poetiska inlägg heta. Snart går fredagsmysarna från Lövånger till attack.
Nu ska jag dricka juice för ibland är det så in i helvete uppfriskande...
på gränsen till ointressant
Jag är bara här i lägenheten en eller två gånger i veckan, resten av min tid läggs ut på andra orter. Det är inte alltid så kul att sitta här själv och lyssna på hur kylskåpet snarkar och hur jag kontrar med tysta svordomar om hur j-vla segt mitt internet är. Skulle man ta bort datorn och gitarren härifrån skulle lägenheten vara rätt ointressant. Då skulle jag nästan betrakta mig själv som hemlös.
Hyresvärdinnan träffar jag inte så ofta. Du är ju så sällan här, menar hon och tittar på mig med en blick som tydligt skvallrar om att hon är nyfiken på vart jag håller hus, och vad jag gör på dagarna. Men hon frågar aldrig. Det är tur på ett sätt.
