vad var det vi kallade honom?
Vad var det vi kallade honom?
Han var då nitton år och rökte majspipa med nån slags hallonsmak i tobaken.
Han hade en lång läderrock och umgicks med den där tjejen som var kort och haltade lite. Jag tror inte dom var tillsammans, dom var nog bara kompisar. Förenade i någonting, klädsel och musik. Han var äldre än oss andra också, ett år eller två. Jag minns när vi sprang genom skogen en natt, hans rock knastrade därinne i mörkret. Han hade köpt nån jätteäcklig öl. Hallonsmak kanske.
...men va fan var det vi kallade honom?
..stunden innan stormen
Vädret är lömskt utanför fönstret, torr asfalt och vattenpölar. När jag är ute känns det som att vara i den där knäpptysta stunden. Stunden just innan varma moln kolliderar och utlöser en storm med piskande regn och rytande åska. Just nu är det är en perfekt stund för att hänga upp tvätt utomhus - för att några minuter senare springa ut i spöregn och slita ner alltsammans, samtidigt som man tar med sig utemöblernas sittdynor.
När vi var små och växte upp i " Byn " var morsan den enda i familjen som var livrädd för åska. Hon hade blivit traumatiserad som barn när en blixt slog ner i hennes familjs gamla 1800-tals kåk, och en kraftig blixt hade skurit ner i ledningarna och skickat en tjock stråle av blåvitt sken rakt genom vardagsrummet där morsan satt ihopkurad och skrek med sin syster. Så när jag var liten och åskan började mullra bakom svarta moln, tog morsan tag i oss barn och sprang ut till bilen som stod parkerad utanför huset. Hon tog även med sig en påse med bananer och äpplen så vi inte skulle svälta ihjäl under stormen. Det var allra säkrast att sitta i en bil, hade hon hört. Åskvädret varade sällan längre än 20 minuter. Bilen fick agera som ett " Tjoffe " från morsans värsta mardrömmar. Vi barn tyckte dock att det var jätteroligt när det åskade, man kände sig liten men samtidigt som en del i något stort. Men så fort det börjar mullra i himlen nuförtiden känner jag automatiskt doften av varma bananer i platspåse, och farsans äckliga doftgranar som han hade i bilen på den tiden.
Åskan i sverige är dock lite svensk i sig själv; blygsam, stannar inte länge, förstör inte så mycket (möjligen ett lir World of Warcraft för den som envisas med att ha datorn igång). Jag tycker om att stänga av allt elektriskt när det åskar, det är lite som att åka bakåt i en tidsmaskin. Plötsligt är man i ett museum där stearinljus och böcker är allt som finns. Låter det tråkigt? Det tycker du bara för att du är så jääävla 2010...
gulligt klotter
På väg till affären såg jag ett gulligt klotter. Någon, eller några, hade satt fast tre stycken 10-15 centimeter långa bitar av silvertejp på en brandpost och skrivit med vit tuschpenna, med fet stil:
Jumping Jack Flash!!
I eftertanke vet jag inte ens om man kan räkna det som klotter. Olovlig affischering av en skitbra låt kanske. Men om någon blir grinig över det är det bara att slita bort tejpen, så var det sanerat och klart utan att någon skulle måsta betala för det. Men varför ska man riva bort den tejpbiten? Jumping Jack Flash är en sjukt bra låt, och att skriva det med fet vit text på några lager silvertejp såg så härligt och blyg-punkigt ut.
När jag kom hem var jag tvungen att lyssna på Jumping Jack Flash. Jag ser alltid lite halv-flummiga saker i huvudet när jag hör den där skitiga rocklåten som saknar hyfs, men från och med nu kommer jag inkludera en liten blygsam bit silvertejp.
The Rolling Stones – Jumpin' Jack Flash
ett inlägg om gatumusikanter(na)
Med sommar kommer oftast fint väder, och med fint väder kommer oftast gatumusikanter. Gatumusikanten finns dock i olika tappningar, antingen är det panflöjtband i ponchos som spelar musik som påminner om soundtracket till Mio min Mio, eller så är det folk som kör nåt slags "eget rejs" och spelar ensam på 5-6 instrument samtidigt. De sistnämnda är tyvärr sällsynta.
Men någonstans mellan panflöjtarna och spela-på-5-6-instrument-samtidigt-folket, så är det oftast nån skolorkester som fått tummen upp från kommunen att klä sig i matchande t-shirts och spela Simon & Garfunkel-låtar på nylonsträngade gitarrer utanför Åhléns.
Och jag förstår att man - som medlem i skolorkestern - nappar på den idén, ett speltillfälle är ju ett speltillfälle. Men jag tycker dock att någon (exempelvis en lite gråhårig musiklärare) borde försöka inspirera dessa musikanter att köra nåt annat än Sound of Silence och Mrs Robinson. Kanske nåt dom lyssnar på hemma, eller någon egen låt som själva har skrivit. Och sen ska dom väl få klä sig hur fan dom vill?
Man har bra chans att nå en bredare publik utomhus än inomhus, så då borde dom få spela nåt som får folk att stanna till och lyssna. Det är inget fel på Simon and Garfunkel, men som gatumusikant borde man låta bli deras "hits" om man vill att folk ska minnas framträdandet dagen efter. Att stå och veva "Mrs Robinson" en hel eftermiddag är ungefär lika orginellt som att stå i ett öltält och vråla Sweet Home Alabama eller Smoke on the Water hela natten.
Det är väl " safe " att köra kända covers som alla kan sjunga med i, men varför ska det vara så jävla "safe" hela tiden? Då utvecklas varken musikerna eller publiken...
" Don't play what's there, play what's NOT there " som Miles Davis sa.
