Off The Road

Då har man bevittnat sin första Håkan Hellström-konsert. På ett sätt var det lite som jag väntat mig. Det stora dramatiska tog dock plats innan själva konserten när det utbröt nåt slags kaos när folk försökte trycka sig in i lokalen. Man kunde inte röra sig, hela massan av folk blev som en enda stor pulserande och svettdoftande kropp.
När dörrarna till salen öppnades blev det så pass mycket tryck att jag kunde lyfta fötterna från golvet och föras in i salen av själva massan. Idag i tidningen står det att folk fick astma-attacker och en del svimmade mitt i alltihop.
Det är förstås tråkigt. Vad som också var tråkigt var att många som betalat för Håkan-biljetten inte ens fick se showen för man kunde inte släppa in fler. Och där stog jag som inte ens hade betalat för biljetten och som inte ens är bekant med Håkan Hellströms musik. Jag kände mig lite som en bov.

Håkan själv var lite som Willy Wonka i Kalle o Chokladfabriken. En peppig figur i hatt och kostym som hade publiken i sin hand innan han ens klivit upp på scen. Jag kände inte igen så många låtar, Betty däremot sken som en sol och sjöng med tillsammans med en sjuhelvetes massa andra.

När vi lämnade Folkets Hus stod en snutbil parkerad utanför. Det var väl nån full-unge som bråkat, tänkte jag. Dock visste jag inte att den full-ungen var Kleerup.

Skräpning! Man ska inte slåss. Lite peace och love om jag får be.